Ali Bourequat

Ali Bourequat tillhörde en av Marockos ledande familjer. Hans far kom från Tunisien och hade en militär utbildning. Han gifte sig på 20-talet med en marockanska som var nära släkt med sultan Muhammed V, då en fransk lydregent, och de flyttade till Marocko. Han fick franskt medborgarskap, något han skulle ge i arv åt sina söner. Men familjen tjänade den marockanska monarkin mycket lojalt och efter landets självständighet 1956 var Alis far med om att bygga upp den nya statens underrättelsetjänst. Ali blev vid tjugo års sin fars privatsekreterare men hade redan då i flera år tjänat som dennes budbärare i kontakter med sultanen och andra ledande personer. Han fick därför tidigt en god inblick i maktspelet bakom kulisserna, i lyxlivet, i det ömsesidiga spionerandet och i den moraliska ruttenheten hos de figurer inom polis och säkerhetstjänst som kungen omgav sig med och vilka i regel startat sina karriärer som den franska kolonialregimens tjänare. Muhammed V omstrålades ännu av en viss nationalistisk aura som segerherre i landets frigörelseprocess, men när Hassan II efterträdde honom 1961 gick cynismen så långt att familjen Bourequat lämnade maktens centra. Ali och hans bröder slog sig på affärer och levde ett tiotal år ett bekymmersfritt överklassliv. Men de hade fått inblickar i för mycket, kände nyckelpersoner och det förflutna hann i fatt dem.

En tidig morgon i juli 1973 arresterades Ali Bourequat och två av hans bröder plötsligt i sina hem i Rabat. Kungen misstänkte att maken till en f d älskarinna till honom stod i den franska underrättelsetjänstens sold och ville pressa Bourequats, som faktiskt umgicks med detta par, att avslöja vad de visste om saken. De kunde inte bekräfta misstankarna och som straff härför förblev de fängslade i hela arton år. Denna tid skildrar Ali Bourequat i ett skakande vittnesbörd, "Jag såg solen två gånger på tio år - Tazmamart".

Tazmamart var ett isolerat, för omvärlden helt okänt ökenfängelse vid Atlasbergens fot dit de efter en tid fördes. Det bestod av en betongbunker, gömd inne i en militärförläggning. Varje cell var två gånger tre meter, sängen en betongbrits. Sommarmånaderna var det hett, de övriga månaderna isande kallt, vilket i längden blev det mest prövande. Det var år av umbäranden och tortyr som de tre bröderna bara tack vare en oerhörd psykisk och moralisk styrka lyckades överleva. De flesta fångarna avled efterhand. Så småningom sipprade nyheter ut och efter internationella påtryckningar släpptes bröderna fria och fängelset upplöstes. Men fortfarande har de inte fått veta varför de berövades friheten.

Bourequat hade som sagt franskt medborgarskap. Trots det fick han ingen som helst hjälp av Frankrike, som satte statsintresset och de goda relationerna med den marockanska regimen främst, vilket han känner ytterlig bitterhet över. 1995 sökte han och fick politisk asyl i USA, där han sedan dess varit bosatt. Alltsedan sjukhusvistelsen efter frigivningen har han dock rest omkring i en lång rad länder, bl a Sverige, och vittnat om sina upplevelser. Han försöker fortfarande förgäves att ställa de marockanska och franska regeringarna till svars.

Ingvar Rydberg