Ciro Alegría Bazán

Ciro Alegría Bazán tillhörde de peruanska författare som intresserade sig mest för ursprungsbefolkningens villkor. Han var inte indian själv utan hade chilenska föräldrar och föddes på haciendan Quilca i La Libertad i norra Peru. Där kom han emellertid tidigt i nära kontakt med indianer.

Huvuddelen av sina romaner om indianbefolkningen kom Alegría att skriva utanför sitt land. Han tvingades nämligen leva i exil från 1934, då han deporterades till Chile. Anledningen var hans politiska aktiviteter. Tidigare, 1931, hade han gripits av militären och tillbringade sedan två år i fängelse.

Alegría tillhörde det nybildade reformistiska APRA-partiet, som i likhet med vänsterpartierna och fackföreningsrörelsen under lång tid inte tilläts att verka öppet.

1935 utgavs hans första roman, La serpiente de oro. Den följdes av Los perros hambrientos, som utkom 1938. Hans mest kända bok, som också väckte stor internationell uppmärksamhet, var El mundo es ancho y ajeno (Den ojämna kampen) från 1939.

Under exilen bodde han inte bara i Chile utan också i Puerto Rico, på Kuba och under hela 40-talet i USA.

Efter återkomsten till Peru var Alegría en tid deputerad, samtidigt som han fortsatte sin litterära verksamhet. Han valdes in i den peruanska akademin 1960.

Flera av Alegrías böcker utgavs först efter hans död, bland annat hans memoarer och essäer.