Dulce María Loynaz

Dulce María Loynaz växte upp i en ansedd överklassfamilj i Havanna, Loynaz de Castillo. Fadern hade kämpat i kriget för självständighet(1895-1898). Hemmet var en sjudande kulturell mötesplats, med den konstnärligt och musikaliskt begåvade modern i centrum. Barnen uppmuntrades tidigt att skriva.

Hennes första dikter publicerades 1920 i tidningen La Nación. Det dröjde dock till 1938 innan hennes första diktsamling utkom: Versos 1920-1938. Under 20- och 30-talet passerade många kända författare revy i hemmet, bland dem den spanske poeten Federico García Lorca och Gabriela Mistral från Chile.

Under denna tid skrev hon sin mest kända bok och enda roman, Jardín. Inspirationen fick hon från familjens stora trädgård med utsikt över havet. Boken utgavs dock först 1951. 1947 hade hon publicerat Juegos de agua och 1953 utkom Poemas sin nombre.

Dulce María Loynaz tog juristexamen 1927 och var verksam som jurist fram till 1961. Hon var mycket berest och var bl a en tidig turist i Mellanöstern (20-talet).

Revolutionen innebar att de flesta överklassfamiljer lämnade landet. Det gjorde även Dulce María Loynaz make (1961), men själv stannade hon kvar och försökte så gott det nu gick att upprätthålla ett litterärt umgänge. Hon upphörde dock för en lång period med att skriva och hennes poesi ignorerades.

Med 80-talet kom ett mildare kulturklimat som bland annat innebar ett ökat intresse för författare som inte i första hand drevs av ett starkt socialt patos. Dit hörde Dulce María Loynaz, vars dikter nu utkom på nytt i samlingsvolymen Poesías escogidas (1984).

På 90-talet publicerade hon bl a La novia de Lázaro (1991) och Poemas naúfragos (1992). Samma år mottog hon det prestigefyllda spanska Cervantespriset. 1993 utgavs alla hennes dikter i samlingsvolymen Poesia completa.