Es'kia Mphahlele

Es'kia Mphahlele har sedan 1977 använt den afrikanska formen av Ezekiel. Han föddes i Pretorias slum, växte upp på landet hos fattiga släktingar och återvände som tonåring till slummen i Marabastad.

Han utbildade sig till lärare, men avskedades 1952, sedan han kritiserat den lag som diskriminerade de svarta på utbildningsområdet: The Bantu Education Act. Under några år arbetade han som journalist för tidskriften Drum.

Så tidigt som 1947 publicerades hans första samling med noveller, Man must live, and other stories, av förlaget African Bookman i Kapstaden. Mphahlele kallar själv samlingen eskapistisk, men verklighetsflykten skulle snart efterträdas av protest. Genombrottet kommer med den självbiografiska skildringen Down second avenue (1959), som publicerades efter det att Mphahlele lämnat Sydafrika för Nigeria. Redan här finns den starka humanism som blir utmärkande för hela hans författarskap.

Några år senare flyttade han till Paris och därefter till Kenya, där han grundade och ledde Chemchemi, ett kulturcentrum med eget teatersällskap som höll till i Nairobi och främst vände sig till författare och konstnärer.

Novellsamlingarna The living and the dead, and other stories (1961) och In corner B (1967) publicerades under denna tid, och han medverkade flitigt med artiklar, recensioner, essäer och noveller i kulturella tidskrifter.

Under en period var han också tillsammans med bl.a. Wole Soyinka, redaktör för den litterära tidskriften Black Orpheus.

1967 återfinner vi honom vid universitetet i Denver, där han undervisar i litteratur samtidigt som han slutför sin doktorsavhandling, som utgörs av det första utkastet till det som senare publicerades som romanen The wanderers: a novel of Africa (1971). Handlingen i denna roman med självbiografiska inslag rör sig kring den landsflyktige, sydafrikanske journalisten Timi Tabane, som tvingats i landsflykt sedan han avslöjat en slavfarm. Han söker sig till Nigeria och Kenya, men hans främlingskap och hans frustration vilar tungt över hela hans tillvaro. Han försörjer sig som lärare, men hans alienation avspeglar sig i hans undervisning och tär på hans relationer till familj och vänner. Först när hans son, som valt att arbeta för frihetsrörelsen i hemlandet, dödas under tragiska omständigheter väcks hans handlingskraft.

Efter några månaders gästspel vid den engelska institutionen vid universitetet i Zambia, flyttade Mphahlele till Pennsylvaniauniversitetet, där han undervisade amerikanska studenter i litteraturvetenskap tills han 1977 valde att återvända till Sydafrika. Fram till sin pensionering var han anställd vid Institutet för Afrikastudier vid universitetet i Witwatersrand, de senaste åren som professor i afrikansk litteratur.

Chirundu (1980) tilldrar sig i ett fiktivt, nyligen självständigt afrikanskt land som har likheter med Zambia. Chirundu, transportminister i regeringen, faller från makten när han anklagas för bigami av sin första hustru, samtidigt som en transportstrejk ledd av hans brorson Moyo hotar att lamslå kommunikationerna. Författaren nagelfar Chirundus politiska karriär och låter bigamirättegången bilda utgångspunkt för sitt resonemang om stamlojalitet och individens ansvar mot sig själv och mot kollektivet.

Av Mphahleles övriga böcker kan nämnas essäsamlingarna The African image (1962, rev. ed. 1974; dansk övers. I Afrikas billede, 1968), Voices in the whirlwind (1972) och Poetry and humanism (1986). Samlingen The unbroken song (1981) innehåller ett urval av författarens bästa texter samt ett antal tidigare opublicerade dikter. Två av Mphahleles mest kända essäer och åtta noveller från tidigare samlingar återkommer i Renewal time (1988).

Den självbiografiska skildringen från Down second avenue fortsätter i Africa my music: an autobiography 1957-1983 (1984).

Barbro Norström Ridaeus