Miguel Otero Silva
* 26 oktober 1908 i Barcelona, Anzoátegui, Venezuela † 28 augusti 1985 i Caracas, VenezuelaFörfattaren föddes i Barcelona i Spanien, men kom tidigt till Venezuela där han började studera ingenjörsvetenskap vid universitetet i Caracas. I Caracas kom han snart i kontakt med litterära kretsar, vilket ledde till att han övergav tankarna på att bli ingenjör och i stället började skriva.
Otero Silva tillhörde det avantgarde som på 20-talet ville förnya den venezolanska litteraturen. När den ultraistiska tidskriften Válvula startades 1928 fanns Otero Silva bland medarbetarna.
De unga författarna utsattes för en stark repression från den då rådande Gómezdiktaturen, vilket gjorde att Otero Silva allt mer började engagera sig i motståndet mot regimen. 1928 arresterades han, fängslades och tillbringade senare flera år i exil i Spanien, USA, Mexiko och på Kuba. Han var länge medlem av kommunistpartiet, men uteslöts 1946.
Debuten skedde 1937 med diktsamlingen Agua y cauce. 1939 utgavs romanen Fiebre, som skildrar unga studenters kamp mot Gómezdiktaturen. Romanen är delvis självbiografisk och skildrar bl a de grymheter som Silva själv upplevde i ett fångläger.
1941 grundade han den humoristiska veckotidningen El Morrocoy Azul och ett par år senare El Nacional, vars årliga berättartävling betytt mycket för den litterära utvecklingen i Venezuela. 1955 utkom hans mest kända bok Casas muertas (Döda hus).