Natsume Soseki 夏目 漱石

Natsume Soseki var en förgrundsgestalt i modern japansk litteratur och betraktas av många som Japans främste romanförfattare.

Soseki, som egentligen hette Kinnosuke, föddes i Edo (det nuvarande Tokyo) som det åttonde barnet till föräldrar som ansåg sig för gamla för ännu ett barn och därför lämnade bort honom till en fosterfamilj. Han adopterades sedan av ett barnlöst par, men när de skilde sig, kom han nio år gammal tillbaka till sina biologiska föräldrar, som han trodde att han var barnbarn till tills tjänsteflickan i huset berättade hur det förhöll sig.

Den känsla av ensamhet han upplevde i sin barndom lämnade honom aldrig och kom till uttryck i hans författarskap. Under skoltiden fördjupade Soseki sig i klassiska kinesiska verk och grundlade ett intresse för kinesisk poesi. Hans egna kinesiska dikter anses som mästerverk. Soseki skrev också haiku-dikter och var nära vän till Masaoka Shiki, en ledande diktare och förnyare av haiku-poesin. Redan tidigt kände Soseki att han ville skriva, men för att göra karriär under Meiji-epoken, då Japan öppnade sig mot väst och genomgick en snabb modernisering efter västerländska förebilder, var det viktigt att följa med sin tid. Soseki började därför studera engelska och tog universitetsexamen i engelsk litteratur. Han undervisade därefter i engelsk litteratur först i Tokyo och sedan i skolor på ön Shikoku och ön Kyushu. 1890 gifte han sig. Paret fick många barn, men äktenskapet var på olika sätt problematiskt. Soseki plågades dessutom svårt av magsår och hade också nervbesvär.

Trettiotre år gammal skickades han av utbildningsministeriet för studier i England. De två åren i London var en svår tid för Soseki. Han levde under mycket enkla förhållanden och höll sig mest för sig själv. Trots gedigna kunskaper i engelska språket och litteraturen kände Soseki att han inte fått de insikter han strävade efter och ägnade därför all sin tid åt att läsa så mycket som möjligt.

Vid sin återkomst till Japan blev han som förste japan lektor i engelsk litteratur vid det Kejserliga Universitetet i Tokyo.

År 1905 publicerade han sin första berättelse Wagahai wa neko de aru översatt till svenska som ?Jag är katt.? Berättelsen, som kom ut i avsnitt i en litterär tidskrift, var en satirisk humoristisk samhällskarikatyr skildrad genom en katts ögon och blev en omedelbar succé. Jag är katt drev med de intellektuella och innehöll ett stort mått självironi. 1906 kom romanen Botchan om en individualistisk ung lärare i en landsortsskola. Vid samma tid skrev Soseki romanen Kusamakura, som han själv kallat en haiku i prosa.

Efter sitt litterära genombrott fick Soseki många erbjudanden om prestigefyllda tjänster, som han dock avböjde. Han var en uppskattad lärare men ville egentligen aldrig ägna sig åt undervisning. 1907 tackade han ja till en anställning vid tidningen "Asahi Shimbun", som innebar att han skulle publicera en roman om året som följetong i tidningen. Detta gav Soseki den efterlängtade möjligheten att ägna sig på heltid åt sitt skrivande. Han skrev då först trilogin Sanshiro (Sanshiro), Sorekara (och sedan) och Mon (porten), där han tar upp den konflikt mellan västerländsk individualism och traditionella moraliska värderingar som var kännetecknande för Meiji-epokens japaner. Soseki ger i de här romanerna uttryck för en allt dystrare syn på mänskliga relationer. Relationerna i romanerna präglas av en svekfullhet som leder till andlig isolering och obotlig ensamhet, och den enda utvägen blir till sist självmord.

Samma tema fördjupas i romanen Kojin (vandraren) och i den roman som betraktas som hans mästerverk, Kokoro, översatt till svenska med samma namn.

Även i romanerna Michikusa (gräs längs vägen) och den ofullbordade Meian (ljus och mörker) utvecklar Soseki sin syn på den moderna människans livsvillkor. Sosekis romaner präglas av fina psykologiska iakttagelser, en detaljerad och samtidig avskalad stil och en känsla för dramatisk utveckling. Soseki förespråkade varken en återgång till gamla traditioner eller ett accepterande fullt ut av de moderna idéerna. 1914 höll han föreläsningen "Min individualism", där han betonade vikten av pliktkänsla grundad på moraliska överväganden inom ramen för en individualism och förklarade att ensamhet var individualismens oundvikliga konsekvens.

Soseki samlade många författare kring sig vid de kända litterära torsdagsträffarna och han hade stor betydelse som mentor för blivande författare. Bland annat var det han som upptäckte Akutagawas talang. Soseki dog i magsår 49 år gammal.

Vibeke Emond