Sadeq Hedayat Persiska: صادق هدایت

Hedayat föddes i Irans huvudstad Teheran år 1903. Familjen var rik och bildad och sonen sändes att studera vid franska skolan i Teheran. De högre studierna bedrevs senare i Belgien och Paris. Huvudämnet var arkitektur. Troligtvis ägnade Hedayat det litterära och kulturella livet större intresse än studierna. Det är också i 20-talets Paris han börjar skriva noveller och på grund av det politiska läget i Iran tvingas han avbryta sina studier i skiftet mellan tjugo- och trettiotalet. Han rör sig nu istället i Teherans litterära kretsar och ger redan 1930 ut sin första novellsamling "Levande begravd". Novellen "Hadji Morad" finns översatt till svenska i novellsamlingen "Getingboet och nitton andra noveller från Iran" som gavs ut av Askild & Kärnekull 1983. Hedayat ger här prov på en sorts socialrealistisk folkskildring som har mycket gemensamt med den ryska litteraturen. Som titeln på samlingen antyder är det en mörk livsåskådning Hedayat ger yttryck för.

I Iran väcks Hedayats intresse för Persiens äldre historia. Han ägnar sig åt vittfamnande studier i det medeliranska språket pahlavi, liksom i zoroastrisk religion och gamla persiska myter. Intresset för zoroastrismen för honom till Indien varifrån han 1937 ger ut kortromanen, eller långnovellen, Buf-e kur - "Den blinda ugglan". I västvärlden är det huvudsakligen för denna bok han blivit känd. Breton lär ha menat att denna tunna lilla volym var ett av få moderna konstverk som förtjänade att kallas mästerverk. På många sätt skiljer boken sig från Hedayats övriga författarskap - men släktskap finns exempelvis i novellen "Återvändsgränden" som även den finns att läsa i "Getingboet". Den persiska och indiska folkloristiken och folksagans språk och stil kommer att få stor betydelse för hans författarskap. Hans böcker röner ingen som helst förståelse i Iran. Kritikerna hånar hans stil. År 1945 publicerar han dock den bittra politiska satiren "Hajji Aqa" som senare kommit att bli uppskattad bland iranier. Liksom i så många andra fall har hans författarskap omvärderats efter hans död.

Hedayat var även en flitig översättare. Han tolkade Sartre, Tjechov och Kafka till persiska. Alla kan man se avspeglas i hans eget författarskap. Under fyrtiotalet kommer denna verksamhet att överskugga hans eget skrivande. Han försvinner nu även in i depressioner och drogmissbruk. År 1950 flyttar han åter till Paris där han kort tid senare lägger sig att dö bredvid en påskruvad gasspis. På golvet bredvid hans lik fann man de brända resterna av hans opublicerade manuskript. Inom den zoroastriska religionen är de fyra elementen heliga. Därför begraver man inte sina döda utan lägger kropparna på så kallade "tystnadens torn" för att inte orena jorden. Vissa har velat tolka Hedayats val att ta sitt liv i Frankrike som ett utslag av hans respekt för hemlandets jord och den förislamiska religionen.

Simon Sorgenfrei