Augustistjärnan

Sunallah Ibrahim skrev redan 1967 ett högstämt reportage från byggandet av Assuandammen, Höga Dammens människa, där han på ett språk som knäade under metaforer och symboler vävde samman uppförandet av dammen med myten om Nassers regim. I romanen Augustistjärnan har myten vittrat. Nasserepokens stora prestigebygge demonteras, liksom bilden av det samhälle i vilket det skapades. Kvar blir hårt slit under ökensolen och oändliga transportsträckor för lastbilar och grävskopor. Huvudpersonen, journalisten som skickats till Assuan för att beskriva dammbygget, skildrar allt han företar sig med samma dignitet. I socialrealistisk anda beskriver han samtliga upplevelser från arbetsplatsintervjuerna till toalettbesöken. Ingenting är för obetydligt för att nämnas. Man kan önska att det hade druckits litet mindre te och tänts något färre cigaretter i denna skildring som ibland hotar att bli monoton i sitt plikttrogna uppräknande av vardagliga förehavanden, men mellan dessa partier finns lysande fängelsescener där offren för Nassererans repression kommer till tals. I de inskjutna drömbilderna återupprättas texten. Också scenerna från fängelse och interneringsläger bygger på självbiografiskt stoff. Under Nasserregimen tillbringade Ibrahim fem och ett halvt år i fängelse för sitt engagemang i den nationella vänsterfronten Haditu Ibrahim slutförde romanen i december 1973 när han studerade filmregi i Moskva. Boken publicerades i Damaskus 1974 av Syriska Författarunionen.

Barbro Norström Ridaeus