Beirut, jag älskar dig
Denna roman har vuxit fram ur en blogg. Det har blivit allt vanligare på den senaste tiden i arabvärlden, främst bland unga kvinnor. I Egypten har flera sådana romaner sålt i tiotusentals exemplar. Zena el-Khalil skrev sin från lägenheten i Beirut under Libanonkriget 2006. Hon blev snabbt känd de veckorna och ett förlag i London uppmuntrade henne att gå vidare och skriva en självbiografisk roman. Försöket att rama in berättelsen med återblickar på barndomen och tidigare generationer, där hon identifierar sig med förfäderna, är dock inte så lyckat. Det dröjer flera kapitel och över 50 sidor innan författarinnan kommer in på det hektiska livet i Beirut.
Romanen är skriven på engelska och så frispråkig vad gäller sexskildringar och politiska åsiktsyttringar att hon av hänsyn till den lokala publikens känslor inte gärna vill se översatt till arabiska. Detta språk kan hon visserligen själv varken läsa eller skriva, uppvuxen som hon är i engelskspråkiga miljöer. Men tala språket kan hon och när hon bosatte sig i landet 1994, 18 år gammal, kände hon sig snart hemma.
Zena vill delta i det nya livet dessa rusiga år närmast efter det långa inbördeskriget, när många vill vara med att bygga upp landet och samtidigt njuta av friheten. Hennes skildring ger en exceptionell närvarokänsla. Det är i långa stycken ett rockn roll-liv för att fira att decennier av konflikt är slut men också för att förtränga den oordnade verklighet som gång på gång tränger sig på. När boken är som bäst virvlar Zena fram. Hon bor och lever i en stad där allt tycks vara tillåtet. Hon dricker vin på taket i solnedgången, dansar och tar droger hela nätterna, ger sig ut på vansinnesfärder, fotograferar aningslöst i närheten av Hizbullahs högkvarter (utan att i slutändan råka illa ut). Det är svindlande och fångar känslor som dallrar utanpå kroppen.
Men Zena är samtidigt som välutbildad intellektuell medveten om sammanhangen. Folk undviker att blicka bakåt. Få vill minnas och vinna klarhet om vad som nyligen ägt rum. Det saknas ett kollektivt minne. Ingen ställs till svars. Milisledare som stått för de värsta illdåd förblir ostraffade. De blir istället offentligt respekterade politiker och företagsledare. Alla är upptagna av sitt och det går ut över vissa grupper. De palestinska flyktinglägren marginaliseras. Många saknar hem och får ingen kompensation av staten, som knappt existerar. Alltför många problem förblir olösta.
Trots detta vill Zena inte bo någon annanstans. När hon inbjuds att tala om Libanon utomlands några veckor, överfalls hon av hemlängtan. I ett slutkapitel beskriver hon sida upp och sida ned om varför hon älskar Beirut, vänner hon kan hälsa på, trivsamma ställen hon kan smita iväg till, allt hon kan hitta på. Det är allt som tidigare i boken betraktat ur ett temperamentsfullt kvinnligt perspektiv.
Ingvar Rydberg