De utsatta
Denna poetiska roman, Ghandours veterligen enda hittills, är till omfånget liten men rymmer många bottnar, kanske någon för mycket.Den är indelad i fem kapitel, som vart och ett har sin berättare.
Huvudpersonen, Ruhiya, är en gudfruktig ung kvinna, dotter till böneutroparen Radwan i byn al-Ahmar nära Jeriko. Hon har från början tett sig annorlunda, fördjupad i andliga ting. En gång blir hennes far sjuk och kan inte kalla till bön. Hon undrar varför inte kvinnor kan få göra det och går själv upp i minareten. Aldrig förr hade gryningsbönen ropats ut med så mycken lust och glädje. Hon har dock varit oblyg och demonstrerat sin överspändhet för omvärlden. Hon utsätts för männens kritik.
Handlingen i denna roman utspelas på ett kombinerat sinnesjukhus och ålderdomshem ute på den algeriska landsbygden, där en samling kvinnor är inhysta - en restpopulation som varken myndigheter eller patriarkala makthavare hittat någon annan plats för.
Huvudpersonen Malika är en upprorisk kvinna med ett ovisst ursprung, vid födelsen ett hittebarn, som hennes okända mor inte velat eller kunnat ta hand om. Här berättar hon om sitt liv, interfolierat med nedteckningar av de andra kvinnornas öden. Åtta av dem kommer till tals. Livet har farit fram hårt med dem. Mycket tidiga giftermål, krävande män och släktingar, som betraktar flickorna som sin egendom som noga måste övervakas. Några har varit eller anklagats för att vara otrogna men överlevt genom att rymma hemifrån i sista stund.
Det är genomgående säregna liv som skildras. En kvinna har i de officiella papperen fått ett franskt namn som hon aldrig använt men inte kan få avlägsnat. En annan har varit prostituerad, vilket de andra till och med på detta ställe förfasar sig över. En tredje är svart och har färdats fram och tillbaka genom Sahara flera gånger - med och utan man. Det har inte varit några stillsamma hemmafruliv.
Trots så många försakelser håller sig kvinnorna emellanåt uppe tack vare en märklig nostalgi. De minns överraskande ofta, i varje fall när de är tillsammans, de glada ögonblicken i sina liv. De flesta är så gamla att de upplevt kolonialtiden och den franska härskarmakten, som de till Malikas irritation förskönar. Installeringen av en TV-apparat i samlingsrummet bidrar till verklighetsflykten. Malika kan omöjligen dela den ljusa bilden av det förflutna. Hennes reaktioner kommer många gånger till uttryck i ett poetiskt språk med avkortade rader som hamrar in budskapet.
Författarinnan gör sig i denna roman till tolk för de algeriska kvinnorna, de instängda, tystade och medellösa medsystrar, som förödmjukas och trycks ner i ett samhälle där religionen och mannen satt reglerna. Samtidigt vill hon höja deras medvetenhet.
Ingvar Rydberg