Den första brunnen - barndom i Betlehem
Jabra förklarar i ett förord till denna bok, som är regelrätta minnen återgivna i jagform och ingen fiktion, att han till en början velat skriva en fullständig självbiografi. Men inför de oöverstigliga dokumentariska problemen tvingades han inskränka sig till sina unga år och där göra en åtskillnad mellan barndom och pubertet. Han stannar därför här vid sina tolv första levnadsår. Han växte upp i Betlehem, som då, på 1920-talet, ännu var en liten stad med knappt 10.000 invånare, till allra största delen kristna. Den levde i hög grad på kyrkornas och klostrens närvaro och besöken av kristna pilgrimer.
Boken är i huvudsak kronologisk i sin framställning och börjar med hur den lille gossen blir varse hemmet, gården och de närmaste grannarna. Familjen flyttar av ekonomiska skäl flera gånger och varje gång är den första frågan om den det finns en bra brunn i den tilltänkta bostaden. Det stannar dock på grund av familjens fattigdom ständigt vid en mycket enkel sådan, en meter djup, där det tillrunna regnvattnet först efter några dagar ät rent nog att användas. Som man kan vänta sig av något självupplevt får läsaren sig till livs ett myller av händelser och skarpt tecknade personer.
Fasta punkter är hemmet, skolan och det religiösa livet markerat av kyrkoårets stora högtider. Passionsveckan föregås av sex veckors fasta och bön, som barnen dagligen deltar i.Så kommer påsken, "uppståndelsefesten", förbunden med vårens ankomst, ljusa skyar och svalflockars flykt. Det festliga julfirandet beskrivs givetvis. Det kommer betydligt bättre till sin rätt i kyrkornas och klostrens gemensamma hägn än i de torftiga hemmen.
Skolan får pojken tidig erfarenhet av. Han får börja redan i femårsåldern. Föräldrarna ställer sig vad gäller inlärning och disciplin genomgående på lärarnas sida. Flitiga avbasningar är helt i sin ordning. Varje samfund har sin, ofta ganska primitiva, skola. Dessutom finns det en "nationell" statlig skola. Den har störst resurser och rikhaltigast undervisning, även om eleverna har mycket skiftande bakgrund. En del kommer från den omgivande landsbygden och har inte ens skor på fötterna. Föregången av sin äldre bror får pojken när han är nio år börja där. En ny värld öppnar sig då för honom. Det är hans första verkliga trappsteg ut i livet. "Som genom att röra vid Aladdins lampa öppnades under min tid där vägen till alla sorters människor, som jag dittills levt avskild från, som i en liten kokong inom familjen, i marginalen av allting." Särskilt värdefull är grundliga undervisningen i klassisk arabiska. Djupt intryck gör också mötet med poesin, även om det är fråga om en högstämd traditionell diktning för skolbruk. Men det är en som lätt tilltalar den tidens unga människor i den jäsning Palestina då befinner sig i.
1932 flyttar familjen till Jerusalem, som ligger bara någon mil från Betlehem och givetvis är väl känt av dess invånare. Många har släktingar där. Pojken har som många andra på den tiden ofta gått dit till fots. Några avslutande kapitel ägnas det nya livet där. Familjen drabbas av olyckor, men för pojken är framtiden ljus och lockande. Hans aptit på livet och på kunskap tilltar oavbrutet.
Ingvar Rydberg