Hakawati : sagoberättaren
Romanen är uppkallad efter den arabiska beteckningen på en professionell berättare (en numera även i Mellanöstern utdödd sysselsättning). Den består av en häpnadsväckande samling berättelser inflätade i varandra, som börjar och slutar med huvudpersonen Usamas besök i Beirut för att ta avsked av sin döende far. Hans familj ingår i ett intrikat nät av släktingar, alla med sina egenheter och fixa idéer. Hans farfar, den ursprunglige hakawatin som Usama brås på, och hans farmor träffar varandra och gifter sig vid första världskrigets slut. 1955 startar familjen en firma som lyckas få ensamrätt till import av vissa bilar, vilket gör dem alla mycket rika. Farbrodern som leder moderföretaget är inte alltid så klipsk, så ibland hämtar man farmor uppe i bergen och hon kommer ner för att ordna upp problemen. Ett stort avsnitt i romanen utspelas i Kalifornien, där Usama studerar. Han fascineras av västlig kultur i motsats till den arabiska som han från början ogillat. Han tillhör en drusisk familj, d v s en religiös minoritet i Libanon, som saknar allmänt kända heliga skrifter och mest är förvisad till muntliga traditioner.
Över halva romanen består av invävda berättelser ur Mellanösterns gamla sagoskatt, om än med en mer eller mindre personlig vinkling. Syftet är uppenbart att underhålla. Det gäller också de ideliga hoppen mellan tidsnivåerna. Detta fordrar stor uppmärksamhet och uthållighet från läsarens sida.
Den inledande och mest omfattande sagan handlar om en emir som har tolv döttrar men ingen son. Hans slavinna Fatima anlitas för att råda bot på situationen. Men hon beger sig till Egypten för att få tag i ett botemedel som hon hört talas om och det blir början på en mycket besvärlig omväg. Historierna växer till en skog. Fatima förvandlas i vad som påminner om den mesopotamiska Inanna-myten till en fruktbarhetsgudinna och stiger ned i dödsriket. Så småningom hamnar hon inför monstret Afrit Jahannams tron. Frukten av deras förbindelse blir ett tvillingpar, en demon och en vacker pojke. Emiren och emirens hustru får på detta sätt sin efterlängtade son. Men det blir ändå inte alls som de tänkt.
En klassisk arabisk berättelsekrets gäller Baybars öden i Egypten på 1200-talet, även om där också Gamla testamentets patriarker förbluffande nog figurerar. Baybars är ursprungligen en slavsoldat från Uzbekistan, som hamnar i Kairo. Där tar han sig genom otaliga äventyr upp i samhället och blir efter militära segrar landets sultan. Utstofferingarna är förstås alla uppdiktade. Det enda sanna är att Egypten då fick en sultan med det namnet, som inledde det långa mamlukherraväldet i landet.
Till slut kommer författaren till punkt i alla berättelserna. Så ser det i alla fall ut. Men man kan inte vara säker på att han inte skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Ingvar Rydberg