I säkert förvar

Huvudpersonen Deven är lärare i hindi på ett college i en mindre stad i Indien. Hans stora intresse i livet – hans besatthet – är poeten Nurs dikter – och även Nur som person. Så får han ett uppdrag av en litterär tidskrift: han ska intervjua den berömde poeten, som han aldrig tidigare träffat. Det blir ett möte som ställer allting på huvudet.

Vad boken handlar om är först och främst en diskrepans. Ett faktiskt förhållande som kan vara svårt för var och en att ta till sig. Nämligen att konstens väsen är en sak och att konstnären som person kan vara något helt annat.
Deven förväntar sig att den store poeten ska vara en vis man, en poet i livet, en livskonstnär som ständigt uttrycker sin visdom i sin vardag, en respektingivande man som har anhöriga som högaktar honom och inser vilken stor betydelse han har för världen – genom sin konstnärliga begåvning, genom sitt kall som poet. En mästare som omger sig av esoteriska elever, kloka och belästa lärjungar som förvaltar hans verk och blir ordets görare i hans namn.
Inget av detta stämmer in på Nur. Inget. Vad Deven möter är istället en man som inte verkar vara utvald, som inte beter sig som en guru eller skönande, som inte utstrålar poesi. Och som inte högaktas av sin omgivning.
Upplevelsen blir närmast chockartad.
Vad är då poesin?
Om den inte får orubbliga konsekvenser för poeten själv, om den inte ger avtryck i poetens omedelbara vardag?
Hur romanen utvecklas ska inte föregripas här, för det hela blir oerhört intressant och spännande att följa. Humorn i Anita Desais framställning är mild, människokännedomen är stor, gestaltningen av de fullständigt trovärdiga och ack så mänskliga romangestalterna är suverän.
Och det är lätt att känna att författarens hjärta ömmar lika mycket för den ofta så missförstådda poesin som för vardagens helt vanliga ofta så missförstådda människor.

Förlagsinformation