Ljuvliga skratt

En statistik över USA:s mest lästa poeter visade nyligen att högst på listan stod Jalaluddin ar-Rumi, mer känd som RUMI (1207-1273 e.Kr.), poeten och mystikern som levde i södra centrala Anatolien (Konya, Turkiet).  Han skrev på persiska.  Denna samling innehåller Coleman Barks pågående arbete med Rumis mästerverk om sex volymer, Mesnawi.  Här ingår också de ökända "latinska delarna" som Reynold Nicholson i 1920 års översättning valde att översätta till latin istället för engelska.

För Rumi kan allting människorna gör, hur motbjudande eller löjligt det än kan te sig, visa en glimt av det inre livet.  Dessa busiga, extatiska och ibland stränga, sedelärande historier uppenbarar nya, och mycket mänskliga egenskaper i den store skaldens vision.

Som barn spiller vi ut saltet,
och sedan spiller vi ut det igen.

 
Bokens Förord
av Coleman Barks

Elfenbensarbete

Vissa av dessa dikter innehåller "latinska avsnitt" från Reynold Nicholsons utgåva av Rumis Mesnawi.  Nicholson översatte alla de sex volymerna som utgör Mesnawi till engelska, men lät vissa avsnitt vara på latin, sannolikt för att dölja sådant han ansåg opassande.  Fram tills nu har de stycken som innehåller sexuella situationer, och sådana ytterst tabu-belagda ämnen som väderspänningar och avföring, förblivit gömda under sina latinska förklädnader.

En del av dessa dikter kan nog till och med idag chockera, kanske till och med förolämpa en del läsare.  1200-talet var en epok av kungar och konkubiner, och det sexistiska bildspråket och det synbara förhärligandet av krig är inte längre godtagbara termer för vilken visdom det vara månde.  Men vi måste komma ihåg att dessa berättelser inte i första hand handlar om personer.  Karaktärerna här representerar impulser hos personer, vilka kan handla, på gott och ont.  Rumis värld är ett virrvarr av figurer, som alla, rättledda eller missledda, deltar i ett Kosmiskt Skådespel, som kan kallas den gradvisa Föreningen av det individuella med Gud, eller själaväxt eller utvidgat medvetande.  Benämningarna spelar ingen roll för Rumi.  Men upplevelsen de syftar på är hans ständiga glädje och det djupa poetiska källflöde som porlar upp inom honom.

Allting är metaforiskt för denne skald.  Muhammed sade att det Stora kriget (Jihad) är kampen inom ens eget jag.  För Rumi ekar varje mänsklig handling, om än aldrig så grym eller blind, av det inre livets visdom.  I synnerhet vilken kärleksimpuls som helst, hur skev den än verkar, rör sig som en del av en större Längtan.  Stunder av sexuell skam, erektioner och deras hastiga avtagande, en klitorisretning som inte känner några gränser, den stygga impulsen att spela sin partner ett fult spratt -- dessa är igenkänningsbara beteenden, och Rumi dömer dem inte så mycket som han håller upp dem som en lins att skåda in i för att se själens växande, vilket är det djupa syftet bakom dessa berättelser.

All handling utspelar sig inom ett större spörsmål, och ett ännu väldigare Skratt.  Här finns flera komiska roller: den Bosch-lika grotesken om Kalebass-hantverk, slapsticket om kaptenen som springer runt med rumpan bar, den hemliga mjukheten hos Nasuhs förvandling.  Men de handlar alla om ett rämnande.  Nasuhs inträffar i ett ögonblick av hotande sexuell skam.  Det händer med kalifen när den vackra kvinnan skrattar åt hans impotens.  Det händer med den omättlige gästen när han får se Profeten tvätta hans nedsölade lakan.  Det händer i stunder av den största sårbarhet.

Dessa berättelser är ett slags elfenbensarbete -- intrikat snidade, upptagna karaktärer i förvirrade och hotfulla och egendomligt skruvade situationer -- som glider på sluttningen och stillheten av en jättelik tand.  Karaktärerna är skyldiga, liderliga, nedriga, glupska, luriga och till slut, rämnade.  Rumi kryddar den nedklottrade energin hos varje dikt, även när han frågar: "Vad är den stora tanden sugen på?"  Det finns inga svar på det.  Dessa hjältar och hjältinnor rör sig mot en rämningspunkt, om vilken Rumi är mångtydig.

Han verkar vilja lämna läsaren i gapet av en prekär situation, dragen, till exempel, mellan de två utmanande och tänkvärda argumenten hos "En man och en kvinna grälar", som slutar utan ett slut: "Detta gräl fortsatte hela dagen, och längre än så."

Rumi har många strategier för att spegla komplexiteten av själens växande: en galet extravagant komedi, en sträng hårdhet i den nödvändiga övningen, en extatisk sötma som kommer i de visionära ögonblicken osv.

Shams sade själv om Rumi: "Varje dag ser jag honom i ett nytt tillstånd, en stämning som inte fanns där innan...  Han talar fina ord, men låt dig inte nöja med dem.  Bakom vart och ett av dem finns någonting du bör fråga honom om."

Denna samling är mättad av den rika flyktigheten som påminner så mycket om ljusets skiftningar på en vattenyta.

Coleman Barks