Jalal al-Din Rumi

Persern Jalal al-Din Rumi föddes den 30 september 1207 i Vakhsh i dagens Tajikistan. Tidigt flyttade familjen till Balkh i Afghanistan. Fadern var en kontroversiell tänkare, en rättslärd muslim, men med en mystik tolkning av islam som gjorde honom impopulär bland mäktigare teologer.

Några år efter det att familjen lämnat Balkh intogs och krossades staden av Djingiz Khans armé. Vilket av dessa hot som drev dem från staden är oklart. Familjen kom hur som helst i många år att resa genom dagens Iran och Syrien via Mecka för att slutligen hamna i Konya i Anatolien. Konya hette tidigare Iconium, Paulus var där några gånger, det var då en del av det Östromerska riket, Rum. Det är härifrån Rumi fått det namn vi i väst känner honom vid.

Persisktalande kallar honom Moulana och turkar för Mevlana - "Vår mästare". Rumi fick en klassisk bildning - i koranen och hadith-traditionerna, liksom i teologi och rättsvetenskap. Han lär, utöver arabiskan och persiskan, ha kunnat turkiska och lite grekiska samt haft kunskaper i filosofi och medicin. Han studerade den klassiska arabiska och persiska litteraturen, som vid denna tid var i det närmsta synonym med den sufiska mystiken, som Rumi efter faderns död studerade tillsammans med en av dennes elever.

I Konya blev han en respekterad predikant och religiös domare. Men i oktober år 1244 kom hans liv att förändras genom mötet med den kringvandrande dervishen Shams al-Din från Tabriz. Enligt legenden lämnade Rumi härefter sitt ämbete, vänder sina elever ryggen och slutar predika för att i månader umgås endast med Shams. De satt dygnet runt och samtalade om de gudomliga mysterierna, tills dess Shams plötsligt en dag var försvunnen. Man tror han skrämts av den hotfulla stämning som fanns bland Rumis elever. Kanske blev han mördad. Kanske var försvinnandet en del i hans undervisning av Rumi, som nu kommer att ägna sitt liv mer åt islams andliga djupdimensioner än åt de juridiska frågorna.

Saknaden efter Shams växte till en bottenlös förtvivlan som fann sitt utlopp i extatiska dikter, vilka Rumi sjöng fram dansande genom basarerna. Tillslut upptäckte han att det var han själv som var försvunnen i kärleken till Shams, som levde i hans hjärta. På grund av identifikationen med Shams fick Rumis stora diktsamling heta "Shams från Tabriz samlade dikter". Divanen kom att innehålla mer än 30.000 dubbelverser vilka han skrev på under resten av sitt liv. Kärleken till Gud är kärnan i alla religioner, verkar Rumi vilja säga, varför denna är viktigare än ritualer och ceremonier.

Hans mest kända verk är Masnavi-ye ma'navi, "Andliga verser". Denna påbörjade han efter det att en av hans lärjungar bad honom författa ett didaktiskt verk där han kunde utveckla sin sufiska visdom. Rumi ska då genast ha läst de berömda första arton verserna, som ofta kallas för "vassflöjtens sång". I Masnavi, som uppfattas som en lång korankommentar på vers - ja, den har till och med kallats för "en persisk koran" - utvecklar Rumi sina läror om människosjälen som lider av längtan tillbaka till sitt ursprung hos Gud. Verket räknas som en höjdpunkt för den islamiska mystiken och kan sägas sammanfatta sufismens läror fram till slutet av 1200-talet. Man har menat att Masnavi är den främsta mystiska dikten i världen. Han skrev på den in i döden. Den sjätte boken är oavslutad.

När han dog i december 1273 lär hela staden ha följt honom till graven, såväl kristna och judar som muslimer. Efter hans död grundande hans son sufiorden Moulawiyya, som i väst är mest känd som "De dansande dervisherna".

Rumis poesi har översatts till många språk. Masnavi har tolkats i sin helhet till engelska av Raymond Nicholson mellan åren 1933-1939. I Sverige översattes de sex banden av Baron Eric Hermelin mellan 1933-1939. Därefter är det många som försökt översätta enstaka dikter, Gunnar Ekelöf, Willy Kyrklund och Bo Utas för att nämna några. År 2001 kom Ashk Dahlén med en liten samling Rumitolkningar till svenska, Vassflöjtens sång.

Simon Sorgenfrei