Moha narren, Moha den vise

I denna mycket säregna roman går författaren till rätta med ett namnlöst nordafrikanskt land. Ben Jelloun beskriver en nation som förstörs både av yttre och inre påverkan, som är ett tillhåll för islamisk tyranni, korruption, tortyr, fundamentalism och kvinnoförakt, men som också fräts utifrån av kolonialism och kulturimperialism.

Moha är sagoförtäljaren som ger röst åt de förtryckta massorna.
Moha rasar och ryter, ömsom poetiskt högstämd och ömsom vulgär och grotesk. Efter sin död fortsätter han att tala ur sin grav. Begravningsplatsen fylls av män, kvinnor och barn som kommer för att lyssna på hans ord. Myndigheterna stänger begravningsplatsen, men Moha fortsätter att tala. Hans ord når över gatorna och torgen, ända in i moskéerna. Han är språkrör för slummens barn, för de förtrampade kvinnorna, för hembiträdet Aicha, och Dada, den svarta slavinnan från Sudan. Han talar för den torterade unge mannen som plågas av polisen med elchocker. För att uthärda smärtan försöker ynglingen locka fram bilder ur sitt korta liv.

Plågsamma realistiska syner varvas med veka och lyriska bilder innan
kontakten slocknar och Moha tvingas inse att ynglingen är död.
Tahar Ben Jellouns roman är inte lätt att tolka, handlingen strövar
kring i sin egen medina, men språket gnistrar och glöder av stor lyrisk
skönhet.
 

Barbro Norström Ridaeus