Stenblödning

Översättare:
Romaner Libyen

"Stenblödning" är ett gott exempel på Ibrahim al-Konis romankonst. Här utvecklar han sin syn på tillvaron i den speciella ökenvärld som är hans med dess nära relation mellan människor, djur och landskap.

Huvudperson är den unge beduinen Asouf, som känner sitt Sahara utan och innan, dess berg, dalar och besjälade varelser. Det rymmer också gåtfulla inskriptioner på berberspråket, som en gång i tiden också var ett skrivet sådant. Detta attraherar västliga arkeologer och turister, som kommer ut i jeepar och stör friden. Myndigheterna försöker värva Asouf som väktare av fornlämningarna, men han står handfallen när de erbjuder honom pengar. De hör därefter aldrig av sig mer. De besökare som istället tar över scenen är två inhemska stadsbor, Kain och Masoud. De hyser bara förakt för arkeologi och avslöjar sig snart som mycket aggressiva jägare. Det gör Asouf obehaglig till mods, eftersom han vuxit upp i fruktan och respekt för allt levande. Hans far har en gång under en jakt drivit ett mufflon-får, öknens heliga djur i beduinernas ögon, att störta sig till döds för att undgå att bli infångad. Som straff härför släpar sedermera en mufflon med sig fadern, då han gått ut utan ammunition, en lång sträcka över stock och sten varvid han omkommer. För Asouf, som däremot räddats av samma djur under ett dramatiskt äventyr, har fadern tagit sin boning i mufflon och mufflon i honom. Han stärks i sin tro när han finner att en liknande panteistisk uppfattning hos sufismen, företrädd av några sheikher som syns till i öknen

Just mufflon intresserar tyvärr de båda jägarna alldeles speciellt, då dess kött är läckert och i första hand Kain aldrig har klarat sig utan ett dagligt skrovmål kött. Gasellerna i området har de numera gjort slut på. Asouf gör allt för att de inte ska få syn på någon mufflon, vilket snart väcker deras misstankar och ilska. De övergår till att finkamma öknen med helikopter och maskingevär. I slutscenen har Asouf hamnat i korsfäst ställning på en klippa. Kain skär av honom huvudet, varvid blodet rinner ut på stenhällen och färgar den röd.

Ingvar Rydberg