Vad dagen är natten skyldig

Yasmina Khadra (pseudonym för Mohammed Moulesshoul) är en produktiv och skicklig författare, som åstadkommer bättre litteratur när han rör sig i sin egen algeriska miljö. Ett exempel härpå är den senaste till svenska översatta romanen, ”Vad dagen är natten skyldig”, som har nästan hela landets 1900-talshistoria som bakgrund. Det är närmast en klassisk utvecklingshistoria som samtidigt utvecklas till en sorgmodig kärleksmelodram.

En ung pojke, Younes, växer på 30-talet upp i en utblottad muslimsk familj på landsbygden. Motgångar förföljer fadern och efter att det sista hoppet om en ljusning försvunnit när en skörd antänds av ett åsknedslag flyttar familjen till Oran för att pröva lyckan. Storstaden är visserligen även den skoningslös mot de utarmade, men Younes har turen att ha en farbror där som är europeiserad och välbeställd. Fadern placerar honom hos denne för att ge honom en bättre chans i livet. Det går också på många sätt bra för pojken som övergår till att kallas Jonas av de unga franskalgerier han nu mest umgås med. Men han förblir splittrad och det lamslår honom i flera avgörande situationer. Den stora kärleken glider honom ur händerna och hans tillvaro präglas av missade tillfällen, av steg som aldrig togs och möjligheter som förspilldes. Det hela summeras i ett slutkapitel i nutid som utspelas i Aix-en-Provence, där han träffar sina ungdoms nu åldrade vänner, pieds-noirs, som tvangs fly när Algeriet blev självständigt 1962.

Khadra förmår fånga upp viktiga frågor och framställa ett historiskt skeende genom individuella öden. Livfullt och med många konkreta detaljer målar han upp de algeriska förstädernas misär och skildrar hur fattigdomen dödar drömmar och hur koloniseringens förtryck och kränkningar föder desperation och hat. Berättarmässigt är ”Vad dagen är natten skyldig” dock ojämn. Stundtals snabbspolar författaren framställningen, glömmer i brådskan att gestalta och bara sammanfattar. Människor återser varandra i vissa nyckelsituationer på ett väl osannolikt sätt och boken avrundas så som avgjort hör hemma i en populärroman. Men berättelsen i sin helhet är så fängslande att man gärna bortser från detta.
Ingvar Rydberg