Augusto Céspedes

Augusto Céspedes hörde till en grupp socialt inriktade författare som ville lyfta fram orättvisor och förtryck och medverka till samhällsförändringar. De rent litterära ambitionerna kom i andra hand. Céspedes har i intervjuer sagt att drivkraften bakom hans författarskap varit en önskan att skildra effekterna av imperialismens framfart i hans land. Han var inte i första hand verksam som författare utan som politiker.

Céspedes debuterade 1936 med novellsamlingen Sangre de mestizos, som handlar om Chacokriget på 30-talet mot Paraguay. Boken har blivit något av en litterär klassiker i Bolivia. Han deltog själv i detta krig, framprovocerat av utländska oljebolag som stred om förmodade oljefyndigheter på Chacoslätten. Kriget skördade 65 000 dödsoffer.

I sin mest kända bok, Metal del diablo (Djävulens metall) 1947, beskriver han de omänskliga förhållanden som omgav tennhanteringen.

Céspedes kom från Cochabamba där han som ung utbildade sig till advokat. Snart började han emellertid medarbeta som journalist och politisk skribent i olika tidningar, bl a dagstidningen La Calle som han var med och grundade. Redan 1927 bildade han ett nytt parti, Partido Nacionalista som rätt snart kom i regeringsposition. 1936 utnämndes han till ambassadör i Chile och satt efter hemkomsten 1938 i parlamentet.

1941 fanns Céspedes med bland grundarna av MNR (Movimiento Nacionalista Revolucionario), som genomförde 1952 års revolution. Revolutionen medförde bl a att indianbefolkningen fick rösträtt och en jordreform genomfördes. Céspedes var den drivande kraften när det gällde att förstatliga tenngruvorna och hans sympatisörer använde Metal del diablo som ett argument i debatten.

Senare var Céspedes ambassadör i Paraguay, Italien och Frankrike. Han representerade också sitt land i UNESCO. Parallellt med sina olika uppdrag fortsatte Céspedes att skriva. 1968 utkom Trópico enamorado och 1983 Las dos queridas del tirano. Han skrev också krönikor, bl a El dictador suicida (1956).