Edwar al-Kharrat إدوار الخراط‎

Edwar al-Kharrat är en förgrundsgestalt inom den modernistiska strömningen i den egyptiska litteraturen, den som följde på Naguib Mahfouz och Yousuf Idris realistiska generation. Han föddes i en koptisk familj i Alexandria. Fadern, som bedrev en liten affärsrörelse, härstammade från en by i övre Egypten, där många kopter har sina rötter. Han dog 1943, vilket tvingade Edwar att arbeta för att försörja familjen, samtidigt som han fortsatte sina studier. Han avlade en juridisk examen vid Alexandriauniversitetet 1946. Hans statliga karriär avbröts dock snart till följd av aktivitet i en revolutionär organisation, för vilken han satt internerad 1948-50. 1959 blev han vice generalsekreterare i det Afro-asiatiska författarförbundet, som han fortfarande betraktar som en viktig kulturell och politisk organisation, som hjälpte befrielserörelserna under det dramatiska 60-talet, när tredje världen var en maktfaktor i världspolitiken. Samma år, 1959, debuterade han som författare genom att på eget förlag ge ut novellsamlingen "Höga murar". Berättelserna speglar hans tillstånd av främlingskap i det egna samhället. Murarna är båda yttre och inre, trånga rum i mörka lägenheter, slutna huskroppar, anonym trängsel, likgiltighet och en total oförmåga att kunna ändra på något. Först i den fruktansvärda desillusioneringen efter arabernas nederlag i junikriget 1967 vann dessa stämningar gensvar i vidare intellektuella kretsar. Tidskriften Galleri 68, som al-Kharrat startade och redigerade, blev under sin treåriga existens ett forum för de yngre författare som ville experimentera och utforska nya vägar. Den bidrog därigenom till en viktig förskjutning i den arabiska litteraturen. Den dittills förhärskande berättarformen, den logiska, rationalistiska synen, tron på att det gick att tränga in i och tolka hela verkligheten, kunde inte längre godtas. Det uppstod ett sinne för det absurda, där invanda begrepp förkastades och fantasin fick ett friare spelrum. Det definitiva kritikergenombrottet fick al-Kharrat med sin mångbottnade roman "Rama och draken" 1980. På det yttre planet är det en kärlekshistoria mellan en ung kopt, Mikhail, och en muslimsk flicka, Rama, som utspelar sig på 1970-talet. Men genom ett intrikat mönster av korshänvisningar och parallellberättelser rör sig Ramas och Mikhails drömmar och förhoppningar, farhågor och nederlag från ett konkret lokalt plan till ett allmänmänskligt. Den estetiska formen belyser historiska ögonblick, som Egypten är särskilt rikt på, där mytiska och filosofiska perspektiv gjuts samman. Som det mest anmärkningsvärda i al-Kharrats produktion sedan dess framstår den halvt självbiografiska trilogin "Stad av saffran", "O Alexandrias döttrar" och "Bobillos stenar" från 1986 till 1993. Det är inte heller där fråga om traditionellt uppbyggda kronologiska romaner. Det finns ingen egentlig intrig eller upplösning. Trots det bildar de mäktigt verkande enheter, i vilka man anar det mänskliga minnets svåråtkomliga sätt att verka. De två första romanerna är närmast poetiska lovsånger till Alexandria, denna brokiga, mångkulturella stad. Men de rymmer, liksom den tredje romanens frammanande av barndomssomrarna i byn Bobillo i Nildeltat, många realistiska inslag och ger helhetsbilder av åtskilliga intressanta personligheter. Edwar al-Kharrat är fortfarande produktiv som författare och en central gestalt i kulturlivet i Kairo, där han varit bosatt sedan 1957. Ingvar Rydberg