Enrique Gil Gilbert

Tjugotalet var ett oroligt och omstörtande decennium i Ecuador. Till de större händelserna hörde ett folkligt uppror i Guayaquil 1922, som slutade med en massaker då 500 människor dödades av militären. 1925 tog unga militärer över ledningen av landet. Samtidigt började arbetarna organisera sig i de första fackföreningarna.

Det var mot denna bakgrund som fem unga författare från Guayaquil bildade den betydelsefulla Grupo de Guayaquil. Enrique Gil Gilbert var en av förgrunds figurerna. Tillsammans skapade de ett slags socialrealismens estetik som gick ut på att den deprimerande verklighet som omgav dem skulle skildras med ett objektivt, direkt och närapå filmiskt språk.

I denna anda skrev tre av dem - Enrique Gil Gilbert, Joaquín Gallegos Lara och Demetrio Aguilera Malta - novellsamlingen Los que van, som utkom 1930. Varje författare har bidragit med åtta noveller, alla lika präglade av våldsamheter.

Ett par år senare, 1933, publicerade Gil Gilbert sin första egna bok Yunga. 1941 utkom hans mest berömda och även prisbelönade bok Nuestro pan (Dagligt bröd) Gil Gilbert övergav så småningom skönlitteraturen nästan helt för att i stället ägna sig åt politiken. Han tillhörde kommunistpartiet och var en stridbar fackföreningsledare.

1967 utkom hans sista bok, novellsamlingen La cabeza de un niño en un tacho de basura.