Faiz Ahmad Faiz Urdu: فیض احمد فیض

Faiz Ahmed Faiz - Faiz uttalas "fes" - räknas som en av nittonhundratalets största diktare på urdu. Den tradition han främst verkade inom (och ibland bröt mot) var ghaselen, en strängt formbunden kärleksdiktning med rötter i persisk poesi och med stående figurer som den olycklige älskaren och den kallsinniga kvinnan. Denna diktning har i alla tider tolkats symboliskt, religiöst-mystiskt eller politiskt.

Som ung på trettiotalet verkade Faiz inom de progressiva författarnas rörelse, med udden vänd mot det brittiska kolonialstyret i Indien. Efter landets delning slog sig Faiz ner i Pakistan där han förutom att dikta också arbetade som tidningsredaktör och inom fackföreningsrörelsen. 1951 blev han arresterad, anklagad för delaktighet i en konspiration mot regeringen. Faiz förklarade sig oskyldig men hotades i flera år att dömas till döden. Samtidigt fick de hemska upplevelserna en avgörande betydelse för att hans författarskap fördjupades till en trotsig poesi, som mitt i smärta och ångest växer till att bejaka livet i all dess fullhet.

Efter några års fängelse släpptes Faiz fri men blev i samband med en ny militärkupp åter fängslad. Politiskt sett blev Faiz med tiden något försiktigare, samtidigt som hans rykte växte och hans diktning blev uppskattad av såväl radikaler som konservativa. Långa tider vistades han utomlands. Hans popularitet blev till sist sådan att han kunde samla uppemot 50,000 åhörare vid offentliga uppläsningar. Själva hans tryckta diktsamlingar hade däremot, mot bakgrund av den utbredda analfabetismen, en begränsad spridning. 1962 mottog han Leninpriset i Moskva och tjugo år senare nominerades han till Nobelpriset i litteratur. Anders Sjöbohm - Läs också Anders Sjöbohms längre artikel om Faiz AhmadFaiz' poesi: Det brustna hjärtats natt