Daud Kamal

Daud Kamals dikter bygger på sina bilder och symboler. Tagna var för sig, kan dessa synas påtagliga och koncisa - men de länkas sällan samman till något som liknar en berättelse eller ett budskap. Att tolka helheten överlåts i stället åt läsaren. Inte för inte har Kamal jämförts med det tidiga 1900-talets "imagister". För imagister som T E Hulme, Ezra Pound och Hilda Doolittle utgjorde den poetiska bilden ett mål i sig, och dikten skulle inte betyda utan vara. Att Kamals dikter främst gestaltar upplevelser av förlust, smärta och ensamhet är inte att ta miste på. Men de starka känslor de ger uttryck åt balanseras effektivt av en stram form och ett återhållsamt, nästan torrt konstaterande, tonfall. Daud Kamal debuterade 1973 med diktsamlingen The compass of love, medverkade i flera antologier och började i och med samlingar som Recognitions (1979) och A remote beginning (1985) uppmärksammas även utanför sitt hemland Pakistan. (Vid tiden för sin död befann han sig på uppläsningsturné i USA.) Trots valet av engelska - Kamal var t o m professor i språket, vid Peshawars universitet - såg sig författaren som djupt rotad i urdukulturens tradition. Kärleken till den klassiska poesin fick honom att översätta diktare som Ghalib (1797-1869) och Faiz Ahmed Faiz (1911-1984) till engelska. Såväl tematiskt som temperamentsmässigt kan man se överensstämmelser mellan Daud Kamal och urdudikterna som i sina formstränga ghazal-dikter skrev om åtrå efter den älskade, svartsjuka och saknad - dikter som låter sig tolkas såväl bokstavligt som symboliskt. En tunn urvalsvolym, A selection of verse, gavs ut 1997 av Oxford University Press.

Anders Sjöbohm