Den lilla lyktan

Sidorna med illustrationer av G Kanafani är från skriften Den hemliga trädgården 3

En morgon vaknade staden upp och fick höra en sorglig, smärtsam nyhet: Den gode gamle kungen, som regerat rättvist i hela sitt liv och som alla människor älskade, var död. Alla sörjde speciellt för att kungen bara efterlämnade en liten dotter som inte kunde regera.

Kungen lämnade ett testamente till sin lilla dotter. Det var mycket kort. Där stod det bara: ”För att kunna bli drottning måste du hämta ner solen till slottet.” Kungen tillade i sitt testamente: ”Om du inte kan göra det, kommer du som straff att få tillbringa hela ditt liv i en tillsluten trälåda.”

När den lilla prinsessan läst detta, kallade hon till sig palatsets vise man och talade om för honom att hennes far gett henne en mycket svår uppgift och att hon aldrig skulle vilja bli drottning. Men den gamle mannen sade till henne: ”Rikets urgamla lagar förbjuder prinsen eller prinsessan att vägra regera.” Han tillade: ”Kungens dotter kan inte vara något annat än prinsessa. Vårt rike har alltid levt lyckligt därför att var och en vetat sin plikt och inte undflytt den. Din far kungen var klok när han sade till dig att antingen hämta ner solen till slottet eller leva i en låda.”

På morgonen dagen därpå beslöt prinsessan att klättra upp på ett högt berg som solen passerade varje dag. Hon frågade den vise mannen vad han tyckte om hennes plan. Han svarade: ”Lilla prinsessa, du måste hämta ner solen utan hjälp av någon.” Då började prinsessan klättra upp för det höga berget. Men när hon nådde bergets topp, upptäckte hon att solen fortfarande var avlägsen och att ingen människa kunde röra vid den. Då återvände hon ledsen till slottet, låste in sig i sin kammare och började gråta.

Efter två dagar fick den sorgsna prinsessan se ett papper instucket under dörren. Hon sprang fram, tog upp det och läste. Där stod den lilla meningen: ”Du kan aldrig hitta solen i en stängd kammare.” Prinsessan blev förvirrad eftersom hon inte visste vem som skrivit de orden. Men hon beslöt fortsätta att leta efter solen, om hon så skulle tvingas klättra upp på berget varje dag.

Samtidigt satte hon upp en kungörelse på slottets murar, i vilken hon förklarade att var och en som kunde hjälpa henne att hämta ner solen till slottet skulle få en belöning i form av juveler. Inom några dagar kände alla människor till att den lilla prinsessan ville hämta ned solen till slottet. Men ingen kunde hjälpa henne. Några personer kom till slutsatsen att prinsessan var galen, eftersom hon strävade efter något som var omöjligt. Andra däremot tyckte att hon var vis, eftersom hon ville uträtta något som verkade omöjligt. Men ingen kunde hjälpa henne.

Morgonen dagen därpå kom den vise mannen till prinsessan och sade till henne att hon höll på att försitta den chans hon hade fått. Han förklarade: ”Din far kungen rådde mig före sin död att jag skulle tända ett stort vaxljus genast efter hans död. Om det slocknade innan du hittat vägen till solen, skulle du få ditt straff.”

När den vise mannen gått ut ur rummet, blev prinsessan mycket ledsen. Hon insåg att hon aldrig skulle kunna bli drottning. Hon föreställde sig i de drottningkläder som hon aldrig skulle få ta på sig. Medan hon satt försjunken i sin sorg, försökte en mycket gammal man komma in på slottet. Men vakterna hindrade honom och försökte på olika sätt köra bort honom. Han var dock envis. Prinsessan följde scenen från sitt fönster. Så hörde hon den gamle ropa till vakterna:

”Jag vill komma in och hjälpa prinsessan!”

”Kan du hjälpa henne, gamle fnoskige gubbe?” svarade vaktens röst.

”Nåväl, säg till henne att om inte en gammal man kan komma in på slottet, hur kan hon då ta in solen i det?” fick hon höra den gamle ropa.

Han vände sig så om och gick därifrån. Prinsessan försökte kalla på honom, men han hade försvunnit i en gränd i närheten. När hon bad vakterna leta efter honom, hade gamlingen hunnit mycket långt bort.

Prinsessan återvände ledsen och förtvivlad till sitt rum. Hon tänkte på vad den gamle hade sagt till vakterna, men hon kunde inte begripa vad han var ute efter. Plötsligt beslöt hon kalla till sig vaktchefen. Det var en kraftig man som tjänstgjort på slottet i över tio år. När han kom in i rummet, frågade hon honom om den gamle mannen som vakterna jagat bort:

”Har han kommit till slottet någon gång förut?”

”Den gamle mannen kommer hit varje kväll, men vakterna hindrar honom från att gå in, eftersom de tror att han är galen,” svarade vaktchefen.

”Beskriv honom för mig!” bad prinsessan.

”Det är en fattig man som alltid går omkring med en liten lykta.”

”Om han kommer igen imorgon, släpp in honom!” sade prinsessan.

Men den gamle mannen kom inte följande dag och prinsessan försjönk åter i sorg och förtvivlan. Medan hon satt och grät på sitt rum, fick hon se ännu ett papper stickas in under dörren. Hon sprang fram och vek upp det. Hon läste: ”Tiden är knapp. Det stora vaxljuset håller på att brinna ner. Gråt och sorg löser inte några problem.” Den lilla prinsessan kände att hon måste göra något, annars skulle hon få tillbringa sitt liv i en låda. Hon kallade på vaktchefen och sade till honom:

”Jag vill att varje man i kungariket kommer hit med en liten lykta.”

”Allt det för den galne gubbens skull?” undrade vaktchefen.

”Jag måste fråga ut honom, svarade prinsessan. Han kanske vet lösningen.”

Tidigt på morgonen sände vaktchefen ut sina vakter i alla rikets delar och sade till dem att vänta till kvällen. När mörkret föll, skulle de gripa varje man som bar på en liten lykta och genast skicka honom till slottet.

Fram mot kvällen satt prinsessan i sitt fönster och såg ut på gatan. Hon väntade på att männen med de små lyktorna skulle dyka upp. Så plötsligt fick hon se en märklig syn. Vid den mörka, avlägsna horisonten närmade sig från alla håll tusentals män bärande på lyktor. Inom kort var de framme vid slottets portar, som var små och stängda. Det blev en trängsel framför dem, allteftersom männen med lyktorna strömmade till. Men de kunde inte komma in därför att portarna var så små. Prinsessan beordrade då att tjänarna skulle riva de höga murarna och bredda portarna, så att alla kunde komma in på slottets gård.

Prinsessan gick ner från sitt rum på slottsgården med vaktchefen vid sin sida för att han skulle leda henne till den gamle mannen. När hon kom ner på gården, sken ett ljus som om det var solen på grund av de många männens lyktor.

”O prinsessa, jag kan inte urskilja den gamle mannen, eftersom alla ansiktena liknar varandra,” sade vaktchefen.

”Jag hade inte kunnat tänka mig att det fanns så många ljus i mitt rike,” sade prinsessan, som måste kisa med ögonen på grund av det starka skenet.

”De är rädda för tjuvar,” förklarade vaktchefen.

”Nej, varje gång det blir mörkt, tar varje man sin lilla lykta för att lysa upp sin väg,” insköt här palatsets vise man. Han tittade på prinsessan och frågade: ”Kan du bära alla dessa lyktor samtidigt?”

”Naturligtvis inte,” svarade prinsessan

”Så är det med solen, sade den vise mannen. Den är alltför stor för att en enda man eller kvinna ska kunna gripa tag om den.”

”Nu har jag förstått alltihop! utbrast prinsessan. De små lyktorna sammantagna är den sol som min far tänkte på.”

”Just det, men se där borta! sade den vise mannen och pekade på fönstret. Solen hade börjat lysa och dess strålar trängde in i slottet.

”Vad märkligt! utropade prinsessan. Det har jag aldrig sett förut.”

”Ja, det är första gången det händer, därför att du har låtit riva murarna och vidgat portarna, sade den gamle mannen. Har du glömt det? Det var de murarna som skymde solens strålar och hindrade dem från att tränga in i slottet.”

Efter en stund satte den vise mannen en juvelprydd krona på prinsessans huvud och sade:

”Nu är du drottning, därför att du har gjort din fars vilja och hämtat in solen till slottet.”