Ben

Ben, som prisbelönats med det prestigeladdade Nomapriset som 1988 års bästa afrikanska roman, är tillägnad de kvinnor vars barn inte återvände från den befrielsekamp som förvandlade Rhodesia till Zimbabwe. I centrum för denna berättelse om orätt och övergrepp finns den fattiga lantarbeterskan Marita som väntar på sin son, den son som anslöt sig till motståndsrörelsen men som aldrig återkom från kriget.Kvar i byn är också Janifa, kvinnan som skulle ha blivit hans hustru.Sonens enda livstecken är det kärleksbrev han skickat till Janifa. Som för att besvärja oron tvingar Marita henne att ständigt läsa upp de få raderna, men oron och ovissheten låter sig inte besvärjas. För att ta reda på sonens öde beger sig den gamla till staden där hon förödmjukas och dödas av polisen. Janifa, som stannat kvar i byn våldtas av den vite farmarens kock och flyr in i vansinnet. Hos Hove finns drag från den muntliga berättartraditionen. Romanen är ett drama för många röster, scenväxlingarna är snabba, tonen skiftar från det melodramatiska till det tragiska. Olika personer tar till orda och för berättelsen framåt i korta, täta prosastycken. Den enda som inte har en egen röst är Marita, som bara lever kvar i minnet hos dem som kände henne. Oftast är det Janifa som återberättar Maritas historia och hon gör det genom att vända sig direkt till den frånvarande. När en röst faller undan tar nästa vid. Röster från det förgångna stiger till ytan och berättar i mytens form om folkets gemensamma historia, om landet, förfädernas land, som besudlats och befläckats av främmande inkräktare.

Barbro Norström Ridaeus