Blått vitt grönt
Denna andra roman av Maïssa Bey på svenska följer ett ungt par under den algeriska självständighetens första trettio år, en lång period i både människors och en nybliven stats liv.
De båda huvudpersonerna Ali och Lilas berättar där växelvis om sina liv, om hur de växer upp, utbildar sig och bildar familj. De bor i samma tiovåningshus i Alger. Bådas familjer har kommit inflyttande från landet och tagit över fördrivna fransmäns lägenheter, övergivna i all hast och fullt inredda med moderniteter som de knappast ens sett tidigare. Förhoppningarna är högt spända efter självständigheten, när det blodiga befrielsekriget är till ända.
Först råder ett stort tomrum efter kolonialismens fall. Det är mycket som då inte fungerar. En inhemsk byråkrati tar över, som varken är kompetent eller särskilt hederlig.Trevande söker Ali och Lilas lyckan och framtiden i denna nya samhällsordning. Alis äldre bror Hamid blir officer och utvecklas till en sluten, arrogant person, medveten om att tillhöra landets nya överklass. Ali förblir politiskt engagerad, trots att det är riskabelt och han vid ett tillfälle under sin studenttid hamnar i fängelse. Men han är flitig i sina juridiska studier och blir så småningom en anlitad advokat. Han får många uppdrag och därmed inblickar i vad som pågår under ytan. Han kommer också utan svårighet över begärliga konsumtionsvaror, ett stort problem för människor i gemen i detta land. Lilas blir psykolog och upptäcker andra sidor av detta samhälle, t ex kvardröjande vidskepelse och utbredd schizofreni.
Utvecklingen går inte precis mot det bättre för de flesta algerier.Ett fåtal kan berika sig genom olagliga mellanhavanden och personliga kontakter med den allsmäktiga statsapparaten, om de inte själva tillhör den. Censur och hemliga arresteringar breder ut sig. Överbefolkningen tilltar, inte minst i huvudstadens alltmer nedgångna hyreskvarter. Ali och Lilas vill flytta därifrån, så mycket mer som deras äktenskap knakar i fogarna efter det första barnets födelse. De vill bygga en villa. Men i den korruption som råder går det inte att få arbetet gjort.Rädsla och en känsla av förödmjukelse tränger sig in i människornas sinnen.
Mot romanens slut råder sedan flera år domedagsstämning i landet. Ledningen för den breda oppositionen mot den auktoritära och korrupta militärregimen har hamnat i händerna på islamisterna, som alltmer tvingar sina regler och föreskrifter på folket i dess dagliga liv.
Ett nytt blodigt krig, denna gång ett inbördeskrig, står för dörren.
Framställningen avbryts här, 1992, men mycket äger än sin giltighet. Romanen ger en av de bästa skildringarna underifrån om hur det algeriska samhället har utvecklats. Ingvar Rydberg