Den stulna romanen

Nawal el Saadawi ger i sin senaste roman ytterligare ett prov på sitt glödande engagemang för de förtryckta kvinnornas sak.

I en kort passage anknyter hon till hjältinnan i en av sina tidigare romaner, "Och tiden står stilla vid Nilen". Den gamla Zakia slår där en yxa i huvudet på byäldsten i en slutlig, desperat protest. En sonson till henne, Nasim, dyker upp i den nya romanen, en folkets förkämpe som fängslas vid en demonstration och torteras till döds. Han beundras av Bodour, denna boks centrala gestalt, som föder honom en dotter som hon överger på gatan, eftersom hon inte öppet kan tala om vem fadern är. Hon tvingas istället in i ett äktenskap med en fähund till journalist, som så småningom blir en uppburen kolumnist i den regeringstrogna pressen. Själv blir hon en ytligt sett respekterad litteraturkritiker. Men hon är fylld av samvetskval över sin opportunism och inställsamhet.
En annan sida av sitt liv lever hon ut genom att i hemlighet skriva på en roman. På kaotiskt lösa papper bekänner hon vad hon verkligen tycker. Det framförs av hennes alter ego, Badriya, som ofta diskuterar med henne och ifrågasätter den korruption och censur som trängt in i varje hörn av det privata och offentliga livet. Till slut, när Bodour flytt hemifrån, blir romanen stulen. Den publiceras strax därpå i hennes mans namn.

En effektfull utmaning mot detta förljugna, patriarkala samhälle med dess över- och underordning levererar Zina, Bodours övergivna dotter. Hon har växt upp till en stolt, frigjord kvinna, som älskar sång och dans, sådant som bryter ned skrankor mellan människor. Som framgångsrik pianist och sångförfattarinna väcker hon både beundran och avund. De religiöst sinnade försöker mobilisera islam, vilket inte stoppar henne, och till slut skjuts hon ned på den scen där hon framträder.

Det är en ursinnigt skriven, högljudd roman, vilket inkräktar på människoteckningen. Saadawi skiljer på ett övertydligt sätt på de onda (de liderliga männen), de handlingsoförmögna (deras kvinnor) och de goda (gatans folk). De många personer hon hatar eller föraktar ger hon genomgående ett motbjudande fysiskt utseende med detaljer som ofta upprepas. Hennes hjältar ser verkligen också ut som hjältar. Å andra sidan är det en rak, kraftfull framställning som får ovanligt mycket sagt om kvinnans fortsatt undertryckta situation i Egypten.

Ingvar Rydberg