Ett fängelse så stort
"Ett fängelse så stort" är den tredje, fristående delen i Assia Djebars algeriska trilogi. Den är liksom de båda andra en förening av fiktion och självbiografi, poetiskt berättad av en modernt uppfostrad kvinna, som växt upp strax före och under Algerietkriget. Hon ser tillbaka på sitt och sina äldre anhörigas liv i ett samhälle som varit intolerant mot kvinnor men där det samtidigt finns en stark kvinnogemenskap. Hon inser hur oupplösligt förenade de personliga förhållandena är med Algeriets uråldriga historia präglad av krig och kolonialt förtryck,.
Romanen är till det yttre ganska lösligt sammanfogad, vilket varit utmärkande för Djebars författarskap alltsedan 80-talet. Den består av tre delar. Den första är en utförlig skildring i första person av författarinnans platonska kärleksaffär med en ung algerier som får som enda följd att dramatiskt spräcka hennes äktenskap med en framstående teaterregissör. Skildringen belyser frihetens gränser är även för en välutbildad algerisk kvinna.
Den andra delen handlar om Nordafrikas berbiska bakgrund, det understa och mest grundläggande av de kulturskikt som detta område bär på och som Djebar länge fascinerats av. (Hon har själv undervisat i historia vid Algeruniversitetet.) Det är en veritabel detektivhistoria, som sträcker sig från 1600-talet till 1800-talet, om uttydningen av det skrivna berberspråket med utgångspunkt från inskriptionerna på en stenplatta i tunisiska Dougga. Mot slutet frammanas några antika gestalter, berberkungen Jugurtha och tuaregdrottningen Abalessa och deras historiska roll.
Interfolierad med scener från en filminspelning som Djebar gjorde i sin hemtrakt i slutet av 70-talet, tar den tredje delen upp om några pregnanta algeriska kvinnoöden. Där är till att börja med den första litterärt skildrade algeriskan överhuvud, Zoraida i Cervantes "Don Quijote". Sedan glider författarinnan över till sin mormor, mor och sig själv, alltså sin egen familjebakgrund. Där berättas om hur giftermål anordnades, om hur sjukdomar skördade barn o d mot en fond av det koloniala Algeriets förhållanden, som författarinnan har egna minnen av. Mot slutet övergår hon till att skildra en rad dödsfall, påverkad av det pågående, blodiga inbördeskriget, där hon förlorade många vänner. Här övergår romanen till att bli en hyllning av alla döda på Algeriets jord, där så många ryckts bort i förtid.
Trots alla myllrande utvikningar förblir den bärande känslan i denna roman omisskännligt densamma. Djebar har så mycket personligt att berätta att hon inte behöver följa någon stram intrig. Som Peter Mosskin skrev i en presentation av hennes författarskap i DN för några år sedan tycks detta att vara muslimsk kvinna i Algeriet ge material för en romansvit i klass med Émile Zolas.
Ingvar Rydberg