Järnålder

Mrs Curren, en vit, pensionerad universitetslärarinna i Kapstaden, har just fått veta att hon är döende i cancer. Med slutstationen i sikte, skriver hon ett långt brev till sin dotter i Amerika. Hon berättar om Vercueil, uteliggaren med den väderbitna hyn och de långa kariesanfrätta tänderna, som byggt sig ett hus av pappkartonger intill hennes garage.
Hon kör till en början bort honom, men han återkommer envist. Till sist blir denne man, som sover med hatten på och luktar "urin, dessertvin, unkna kläder och dessutom något annat", hennes ständige följeslagare under hennes sista tid i livet. De har båda lagt av sina sociala masker, de möts vid nollpunkten, där förställning inte längre är nödvändig.
När mrs Curren kör sin hemhjälp till den svarta slummen för att leta efter hennes son, konfronteras hon för första gången med det nakna våldet. Våldet som har präglat en hel generation unga på båda sidor om apartheid. Våldet som uppfostrat dem till hat och människoförakt, som gett dem hjärtan av järn.
Elizabeth Curren har aldrig känt annat än avsmak för sitt eget folk, men hon trodde att det räckte med att leva med hedern som rättesnöre. Nu finner hon att anständighet inte är nog. Järnålder borrar djupt i den sydafrikanska verkligheten.

Språket är lågmält, händelserna bitvis mycket dramatiska.
Barbro Norström Ridaeus