Lilla berget
Det libanesiska inbördeskriget rasade mellan 1975 och 1990. Alla religiösa och sociala grupper drogs in i det - kristna och muslimer, libaneser och palestinier, fattiga och rika. Ett folk som tidigare levt i samförstånd eller åtminstone fred, splittrades och polariserades på kort tid i sina lojaliteter. Elias Khoury har hämtat titeln till sin debutroman från de lokala invånarnas smeknamn på stadsdelen Ashrafiye i det östra, kristet dominerade Beirut. "Lilla berget" framträder som en symbol för det gamla fredliga samhälle som dramatiskt förändrades av en brutal urbanisering och inbrytande våldsideologier.
Romanen består av fem berättelser från detta inbördeskrigs inledande år. Den första, som har samma namn som boken, skildrar hur dessa pastorala kullar såg ut när jagpersonen var barn, innan grävmaskiner kom och jämnade ut en stor del av dem i nivå med den kringliggande terrängen. Hans minnen interfolieras med brutala scener från det pågående inbördeskriget, hur kristna milismän på jakt efter "palestinier, Nasser och den internationella kommunismen" gång på gång dyker upp och frågar efter huvudpersonen, som lyckligtvis sällan är där. Det andra kapitlet utspelas i en svårt bombskadad kyrka, där några förskrämda präster tvingas ta emot en grupp ur vänstermilisen, som tagit sin tillflykt dit. De repar mod och ger under samtalen ett franskt perspektiv på Libanons 1900-talshistoria, denna stat som Frankrike skapade vid det första världskrigets slut och som de velat bevara som en kristen, västlig utpost i orienten. De resterande kapitlen skildrar ytterligare en rad scener från milisernas strider i Beirut, hur de upplever dem, vad de talar om - sinsemellan och med de hårt drabbade civila. Många dödas eller avrättas efterhand. Det gäller även nära kamrater till jagpersonen.
Berättarstilen är korthugget konstaterande och osentimental. Den övergår stundtals i en skenbart naiv absurdism, som de fruktansvärda händelserna förmodligen inbjuder till. Den når en kulmen i de avslutande sidornas stiliserade hängningsscen ute på ett torg, som inte är så lätt att tolka men där dödandets och förstörelsens meningslöshet i varje fall står klar.
Ingvar Rydberg