Minaret
De senaste åren har en rad muslimska författare i England gått i bräschen för en ny litterär tendens. De känner inget behov av att förklara eller ironisera över islam. Inte heller har de den insmickrande ton som karaktäriserar många berättelser om identitet och kulturkollisioner. De skriver från insidan om hur det är att vara troende muslim i dagens västerländska samhälle. Leila Aboulela är en av de mest framträdande av dessa nya röster.
I denna roman skildras kvinnan Najwas levnadsväg. Det sker i jagform. Hon tillhör vid utgångspunkten en rik, sekulariserad familj i Sudan. Hon studerar på universitetet i Khartoum. Hon för ett mycket västpräglat sällskaps- och nöjesliv. Hennes framtid ser ljus och bekymmerslös ut. Hon uppvaktas samtidigt av en begåvad kommunistisk student, som är åtskilligt kritisk mot hennes samhällsklass. Najwas far är nämligen chef för presidentens kansli, en omstridd position baserad på politisk lojalitet. Landet är, när handlingen börjar ett stycke in på 80-talet, en korrupt militärdiktatur. Fadern kan utifrån sin strategiska position ta åtskilligt betalt för sina tjänster. Han är känd som Herr Tio procent. Det inträffar så en kupp och den förra regimens män ställs inför rätta. Najwas far hängs.
Då befinner sig familjen sedan några veckor i London. Avrättningen av fadern gör att familjen måste stanna där. Modern knäcks av den sociala deklasseringen och dör efter några år. För Najwa och hennes tvillingbror Omar, som först bländas av storstadens glans och möjligheter (även om de varit i London förut), går förfallet långsammare. Handlingen följs under ett tjugotal år, med nedslag åren kring 1990 och 2003-4. Omar hamnar i narkotikaberoende och så småningom i fängelse. Najwa får anställning som hembiträde och barnsköterska hos rika personer, först hos bekanta till familjen, därefter på öppna marknaden. Hennes oppositionelle pojkvän från Khartoum har efter ännu ett regimskifte i hemlandet likaledes måst fly till London. De återknyter kontakten, men något giftermål vill han inte veta av.
Så där står Najwa utan tillgångar och utan stöd i tillvaron. Hon börjar söka sig till den lokala moskén i sin stadsdel. Där finner hon många kvinnor, anspråkslösa och naturliga, som samlas för småprat och andakt, omgivna av sina barnkullar. Hon finner till sin lättnad inga män. Kvinnorna har sina bönestunder och några ger undervisning i Koranen. Det blir en oas för henne. Där känner hon trygghet. Vid en religiös högtid ombeds hon ta till orda och be en bön inför alla de församlade. Hon är känd och omtyckt bland de andra. Mot slutet inträffar visserligen en komplikation i den familj som hon arbetar för. Sonen, betydligt yngre än hon, blir förälskad i henne. Det upptäcks och Najwa avskedas. Hon får en större summa i ersättning, för vilken hon beslutar bege sig på pilgrimsfärd till Mecka. Det stör dock inte bokens slutackord, som är att det mycket väl går för även en kvinna att leva i harmoni med en religion som islam. Romanen har fått översvallande lovord i brittiska tidningar för sin övertygande och sensibla framställning.
Ingvar Rydberg