Stolta tiggare

Huvudpersonerna i denna absurda skröna, som tilldrar sig på samhällets botten, i Kairos slum på 1940-talet, är tre kumpaner som valt vishetens väg dvs. ett primitivt liv utan tvång. Fria och högmodiga, utan något att förlora eftersom de ingenting äger, drar de mellan kaféer och horhus medan de odlar sin hemsnickrade levnadsvisdom. Centralgestalten, f. d. universitetsprofessorn Gohar, föraktar ägodelar men roas av människovarelserna, med sina oräkneliga upptåg. Sin "frihet" till trots är Gohar fast i haschmissbruket. Stor del av hans tid går åt till att lokalisera haschförsäljaren Yéghen och planera för nästa inköp. Yéghen, tillika poet och Gohars lärjunge i livsfilosofi, samt El Kordi, en ung revolutionsromantiker, som sällan återfinns på sitt underordnade jobb på byggnadsstyrelsen eftersom han föraktar allt arbete, fullbordar trion. In i handlingen dras också poliskommissarien Nour Ed-Din för att utreda det meningslösa mord som Gohar begår på en prostituerad. Medan han letar efter gärningsmannen blir han allt mer fascinerad av de tres oberoende liv. Kommissarien är desillusionerad genom sitt arbete och känner sig förhindrad att leva ut sin homosexuella böjelse. Trions livsalternativ blir till slut en lösning på hans eget låsta liv. Omkring karaktärerna larmar Kairo, ett bakgatornas och rucklens Kairo befolkat av tiggare, prostituerade, gatubarn och herrelösa hundar. Det är också bland dessa några av bokens helt oförglömliga bifigurer har hämtats. Oförglömligast av alla är den arm- och benlöse tiggaren vars svartsjuka hustru bär honom som en amfora på axeln. Kritiker har jämfört boken med en film av Bröderna Marx på grund av dess konsekventa absurdism. Det bottenlösa armodet, de oförsonliga livsvillkoren, dekadensen och förfallet beskrivs i en nästan uppsluppen ton med ett mycket drastiskt bildspråk. Originalet som utkom 1954 filmatiserades i Kairo 1988.

Barbro Norström Ridaeus