Svart barn

Original: L'enfant noir (1953)
Romaner Guinea

Camara Layes skildring av sin muslimska barndom i Kouroussa i norra Guinea dallrar i ett nostalgiskt motljus. Det är en skildring fylld av längtan och saknad efter en förgången värld. Det europeiska inflytandet är ännu svagt, de traditionella levnadsmönstren härskar alltjämt. Laye berättar om ett samhälle genomsyrat av magi och mystik, om en idyllisk barndom i kärlek och gemenskap. Fadern, guldsmeden, åtnjuter stor prestige ty arbetet förutsätter inte bara hantverksskicklighet utan också gudomlig assistans. Smidandet är en religiös ceremoni vilken kräver noggranna rituella förberedelser. De andar som härskar över processens olika faser ska åkallas, de onda andarna drivas bort med besvärjelser. Arbetet ackompanjeras av en prissångare och det kan bara utföras om faderns totemdjur, en liten svart orm, är närvarande. Ormen är hans skyddsande, hans släkts ande, hans alter ego, ty mellan totemdjuret och dess ägare råder ?en så fullständig identitet att människan har förmåga att anta djurets skepnad?. Även Layes mor är utrustad med övernaturliga krafter. Hennes totemdjur är krokodilen. Utan att angripas kan hon gå ned i Nigerfloden eftersom ett totemdjur aldrig angriper sin egen art. Layes porträtt av föräldrarna är känsligt, kärleksfullt och fyllt av beundran. Också bilden av släktingar, grannar och vänner är positiv. De ondsinta, de som faller utanför den idylliska ramen, som skolpojkarna som förföljer honom, straffas. I Layes poetiska paradis skipas rättvisan snabbt. Barndom följs av ungdom. Initiation och omskärelseceremonier skildras liksom den första förälskelsen, skördefester och vardagsbestyr. Allt badar i ett förklarat ljus. Språket är mjukt, enkelt och innerligt. När han bryter upp är det för att skaffa sig en utbildning. Layes barndomsskildring har sammankopplats med négrituderörelsen, men står stark också på egna ben.

Barbro Norström Ridaeus