Krigets skola : ungdomsminnen

Libanesiska inbördeskriget (1975-90) har numera gett upphov till åtskilliga litterära verk, byggda på personliga erfarenheter. Några av dem har även nått en svensk publik: Hanan al-Shaykh: Beirut Blues, Elias Khoury: Lilla berget, Rashid al-Daif: Käre herr Kawabata och Huda Barakat: Vattenplöjaren. Alexandre Najjar skiljer sig från de flesta av dessa författare genom att han skriver på franska, inte ovanligt bland Libanons kristna, ett resultat av det konfessionella skolsystemet, och att han är relativt ung. Han var bara åtta år när kriget började. Men det kom att prägla hela hans barndom och ungdom. Det blev "en outhärdlig mardröm", ett nästan permanent skräcktillstånd, men också "en livets skola", en ovärderlig erfarenhet, åtminstone för honom som författare.

Kriget har tagit slut. Efter sju års bortovaro återvänder Najjar till hemlandet. Han är rädd för att bli besviken över Libanons nuvarande tillstånd men också för att det förflutna ska jaga ifatt honom. Mycket känner han igen. Men ideligen dyker dramatiska minnen upp vid möten med människor och platser.

Resultatet har blivit denna samling korta berättelser (23 stycken på ett hundratal sidor), som fått namnet "Krigets skola". Här finner vi ganska löst sammanfogade, men pregnanta händelser och situationsbilder. Skillnaden mot en kronologisk skildring, en roman, är att författaren ideligen återvänder till nuet och kommenterar minnena, för sig själv eller i samtal med andra familjemedlemmar. För det mesta har det slutat väl, efter artilleribeskjutning, krypskytteeld, nervositet vid vägspärrar och vansinnesfärder genom osäkra kvarter. Man är tacksam över att ha kommit undan med blotta förskräckelsen. Men livsföringen störs och deformeras. Många nätter måste man tillbringa i skyddsrum. Barnens skolgång blir ryckig och improviserad.

För Najjars del gav dessa krigsår emellertid inspiration till ett intressant, mångbottnat författarskap. "Krigets skola" är det första verket av honom på svenska.
Ingvar Rydberg