Emile Habiby Arabiska: إميل حبيبي‎, Hebreiska: אמיל חביבי‎

Emile Habiby tillhör med Jabra Ibrahim Jabra och Ghassan Kanafani den stora generationen palestinska prosaister, som utövade ett märkbart inflytande på den arabiska litteraturen i stort. Men hans levnadsbana kom att skilja sig avsevärt från de båda andras.

Bördig från en kristen familj i Galiléen stannade han kvar i Palestina efter 1948 och kom att tillhöra den arabiska minoriteten i Israel, som han genom sin politiska och publicistiska verksamhet blev en av de främsta talesmännen för. Redan före 1948 hade han blivit medlem av landets kommunistparti och mellan 1953 till 1972 valdes han tre gånger till knesset som representant för dess israeliska uppföljarparti. Han var också under lång tid chefredaktör för detta partis arabiskspråkiga veckoorgan al-Ittihad i Haifa.

Det permanenta hot den arabiska minoriteten levt under i fråga om jordinnehav, språk och kultur drev Habiby tidigt att lägga tonvikten på försvaret av det nationella språket och den kulturella identiteten. Han fördjupade sig i den klassiska arabiska litteraturen och kom kanske särskilt nära den utfattige, alienerade Bagdadförfattaren Abu Hayyan al-Tawhidi på 900-talet. Inspirerad av dennes glänsande prosa blev Habiby en stilist i klass med de främsta i modern arabisk litteratur.

Det var mer av en slump han kom över från journalismen och den politiska agitationen till skönlitteraturen. Det var allmänt ett utslag av det kulturella motstånd han så starkt ville ge uttryck för men berodde närmast på det gensvar han fick på sin novellsamling "Sextett om de sex dagarna" (1968). Den handlar om livet för araberna i Israel så som det blev följden av junikriget 1967, om hur de nu kunde återknyta banden med sina nära och kära på Västbanken, i Libanon och andra arabländer.

1974 kom hans mästerverk "Sa'id peptimisten" (en avsevärd förkortning av originaltiteln "De märkliga omständigheterna kring pessimisten-optimisten Sa'id Abu Nahs försvinnande"). Romanens "hjälte", Said, har efter att under de förvirrande omflyttningarna 1948 hamnat i Libanon lyckats ta sig tillbaka till hemlandet. Där finner han att det bästa sättet att klara sig är att spela enfaldig och bli angivare åt de israeliska myndigheterna. Det blir åtskilliga förvecklingar kring detta angiveri, främst riktat mot fackföreningsrörelsen och kommunistpartiet, samtidigt som författaren flätar in vad som i fortsättningen drabbade palestinierna under Israels krig och mellan dem. Sarkasmen når i detta verk en höjdpunkt. Läsaren inbjuds hela tiden att tolka händelserna på rakt motsatt sätt mot vad som kan tyckas vara avsett. Romanen saknar motstycke i modern arabisk litteratur. Edward Sa'id har beskrivit den som "en karnevalliknande explosion av parodi och teatralisk fars, ständigt överraskande, chockerande och oförutsägbar".

I romanen "Synd" från 1986 frammanar Habiby det palestinska samhället och särskilt Haifa som han mindes det före 1948. Skildringen här är mer idyllisk. Han har sagt att han där ville visa att palestinierna dessförinnan ingalunda hade något primitivt ociviliserat samhälle, så som israelerna velat påskina. Men han kritiserar också palestinierna för att 1948 alltför motståndslöst ha övergivit sitt hemland.

1990 belönades han med den högsta palestinska litterära utmärkelsen, Jerusalempriset. Det överlämnade Yasir Arafat personligen till honom vid en ceremoni i Kairo. Två år senare fick han också Israelpriset, den mest prestigeladdade kulturella utmärkelsen i Israel, något som utlöste en vild kontrovers. Men han förblev en övertygad anhängare av israelisk-palestinsk samexistens livet ut och försvarade sitt mottagande av det senare priset: "Det är ett indirekt erkännande av araberna i Israel som en nation. Det kommer att hjälpa den arabiska befolkningen i dess kamp för att slå allt fastare rötter i detta land och vinna lika rättigheter.

Ingvar Rydberg

Översatt verk: Sa'id peptimisten, Alhambra 1991