Beirut Blues

Denna roman heter egentligen "Brev från Beirut", något som bättre visar dess uppbyggnad. De tio kapitlen består av brev författarinnan, Asmahan, skriver till olika adressater om tillvaron i inbördeskrigets Libanon. Det är dock bara i hälften av fallen fråga om personliga bekanta. Ett skickas till en Jill Morrell, fästmö till en amerikan som en stridande grupp tagit som gisslan där. Ett annat brev skrivs för idolen Billie Holiday (jazzsångerskan som dog 1959). Tre riktas till "Min älskade jord", "Kriget" och "Kära Beirut". Två går till f d älskare till Asmahan. Trots denna olika inriktning är framställningen väl sammanhållen. Den talar om hur det är att leva i Beirut, där "världen skälver, bryts sönder och vänds upp och ner", hur svårt det är att överhuvudtaget ge sig ut på gatan och förflytta sig för att göra inköp eller träffa vänner. Om inte uppenbara strider äger rum, finns risken att bli träffad av en dold prickskytt. Den stora skiljelinjen går mellan den västra, muslimska delen av staden och den östra som monopoliseras av de kristna. Där gäller det att tänka sig för när man vill passera.

Boken berättar som sagt om en ung kvinnas oroliga liv i den sönderbombade staden. Men en avsevärd del ägnas Biqa'-dalen, hennes shi'itiska hemtrakt i östra delen av landet. Den festligt tecknade morfadern är - eller har snarare varit - en stor jordägare. I frånvaro av en central ordningsmakt och i skydd av kriget har många arrendatorer tagit över sin jord utan att han kunnat hindra det. Han är så förbittrad att han springer ut och jublar när de israeliska invasionsstyrkorna närmar sig. Men de intresserar sig inte för jordfördelningen och de som har lagt beslag på sin jord kan behålla den. En uppseendeväckande figur i trakten är martyrmålaren, som annars aldrig dugt till någonting. Han vandrar runt och bekantar sig med krigarna i Hizbollah och konkurrentpartiet Amal. Han får deras foton och gör en del skisser. När de sedan stupar, målar han dem. Men Asmahan finner resultatet väl modernistiskt, mest ett osammanhängande klotter. Unga män fortsätter likväl att intressera sig för verksamheten - till åtskilliga föräldrars stora missnöje. De betraktar dem som otacksamma galningar.

Den dominerande näringen är sedan ganska nyligen cannabisodling. Dess produkter inbringar mycket större inkomster än de traditionella grödorna. Asmahan får följa beredningen på nära håll. I byn vistas en afghan, som lärt invånarna att koka de sönderhackade bladen. Kriget har gjort att verksamheten inte störs av vare sig myndigheter eller milisgrupper. Ty på den här slätten använder dessa sina vapen för att skydda varandra istället för att tyrannisera varandra. "Här behöver varje parti, varje sekt varann. Vem skulle distribuera de här haschsäckarna om inte de kristna med sina förbindelser med yttervärlden? Vem skulle plantera cannabisen, vattna och skörda den, om inte shi'iterna?" Asmahans vän Jawad utbrister: "Det är pengar och inte nationell enighet som binder folk samman, från angivarna och milismännen till israelerna uppe i skyn."

Men folk behöver bara ge sig iväg i riktning mot Beirut för att påminnas om de oförsonliga motsättningarna. Vägspärrarna är oberäkneliga och ibland livsfarliga. Där stoppas somliga för förhör eller ännu värre saker. Asmahan slits mellan sin rotfasthet och längtan bort. Till slut frestas hon att ge sig av till Paris med Jawad, som hon ånyo blivit förälskad i. I det sista brevet finner vi henne på flygplatsen, där hon dock grips av ny tveksamhet.
Ingvar Rydberg