Solens port
"Solens port" är den väldigaste och mest imponerande roman som hittills skrivits om palestiniernas öde, märkligt nog författad av en libanes, Elias Khoury. Hans sätt att skildra denna tragedi bryter ny mark i flera avseenden. Det gäller den intrikata berättelseformen, den föga heroiska bild romanen ger av sina många palestinska aktörer, liksom det långa perspektiv den kan kasta över utvecklingen nu mer än femtio år efter den palestinska katastrofen 1948.
Handlingen skiftar mellan Galiléen, där palestinier ännu lever, om än ofta inte i sina ursprungliga byar, och exilen, främst Libanon, med dess flyktingläger och väpnade organisationer. Under lång tid förblir nämligen den israelisk-libanesiska gränsen nämligen förbluffande porös och förhållandevis livlig trafik äger rum. Vi dras in i en väv av berättelser om många brustna illusioner, om fåfäng kamp och möda och om död, men också om mycken kärlek. Romanen har som ram den monolog som jagpersonen, doktor Khalil, håller för vännen Younes, som ligger i koma på sjukhuset Galiléen i flyktinglägret Shatila i Libanon. Därvid virvlar alla tänkbara minnen upp. Personer som de båda haft att göra med under sina händelserika liv framträder. Framställningen blir snart ganska invecklad. Övergångarna mellan fyrtio-femtio år gamla händelser och nuet och mellan diverse olika scener sker inne i kapitlen utan markeringar.
Younes hade, bara fjorton år gammal, blivit bortgift med en tolvårig flicka, Nahila, som han inte kunde känna mycket för. Men några år efter att han och hans anhöriga flytt till Libanon återfinner han, då som en fida'i (motståndskämpe), henne utanför deras by i Galiléen, där hon blivit kvar. Där älskar han med henne så ofta han kan ta sig dit, till en grotta som kallas "solens port", och nu utvecklas en verklig kärlek mellan dem. Hon är då omgift och har fått flera barn. Men hon lever liksom sina kvarvarande landsmän ett besvärligt liv, fyllt av osäkerhet och rädsla. Det israeliska militärstyret gör att araber måste ha passersedlar bara för att bege sig till grannbyar. Marken konfiskeras och koloniseras av nya judiska bosättningar.
Insprängda i denna huvudhandling passerar palestiniernas växlande öden i landsflykten revy: hur deras organisationer krossas i först Jordanien och sedan i Libanon. Genomgående får läsaren se händelserna ur de många inblandade individernas synvinkel. Och den centrala punkten förblir det lilla sjukhuset i Shatila, där undergångsstämning råder. Ingen verklig behandling äger rum. Inkompetens och korruption är utbredda och det är tal om att lägga ned verksamheten. Doktor Khalil hålls dock uppe av sin intensiva berättelse för den stumme vännen i sängen, av alla minnen som etsat sig fast. Men han intresserar sig också för den nya generation som håller på att växa upp - tills slutet kommer och det inte längre går att upprätthålla illusionen att någon lyssnar på honom.
Ingvar Rydberg