Som om hon sover
Detta är en roman om människor i Libanon och Palestina under det kritiska året 1947, då Israel är på väg att bildas, befolkningar byter plats, familjer splittras och den stora konflikten börjar som pågår än idag. Men det är ingen vanlig rätlinjig berättelse. Den utspelas minst lika mycket i fantasin. Den består av ett associativt flöde av sammanflätade historier om kärlek, liv och död, myt och verklighet, sömn och vakenhet, uppdelad i bara tre kapitel, tre nätter.
Den handlar om den unga kvinnan Milia, som lever lika mycket i sömnen som i vaket tillstånd - och påminner på så vis om Khourys föregående roman "Solen port", vars långa berättelse riktas till en medvetslös palestinsk motståndsman. Milias sömn är dock ingalunda passiv. I hennes medvetande bryts händelser, minnen, platser och myter. Det är därför inte lätt att beskriva henne. Hon är inte så mycket en romanperson som en kraftkälla ur vilken romanens märkvärdiga prosa flödar fram, även om allt stoff hämtas från verkligheten, framför allt Beirut under 1900-talets första hälft och det gamla huset där Milia växer upp i en kristen familj med en religiös, sjuklig mor och fyra bröder. Fadern dör när hon bara är nio år och hon får då börja ta hand om hushållet.
Men romanens nutid är 1947. Då gifter Milia sig med Mansour. Romanen inleds en iskall februaridag, när Mansour förverkligar en fix idé om att fira en förkortad smekmånad i Dahr al-Baydar i de libanesiska bergen. Det snöar, vägen är isig och chauffören vill vända om. Bröllopsnatten på ett utkylt hotell utan gäster blir en mardröm. Mannen blir häftigt illamående och drar sig först undan. Milia somnar och drömmer. Men mannen tränger sig på och i fortsättningen ligger han med henne varje natt sedan hon somnat, fast utan att hon är medveten om det.
Milia blir gravid. Hon har då flyttat till Nasaret, där Mansour har ett handelshus, även om han har kvar sina affärsförbindelser med Beirut. Hon börjar vänja sig vid Jesu vita barndomsstad, "Galiléens blomma", som domineras av kristna. Men hon umgås bara med några få personer. Hon är samtidigt förbluffande omedveten om de yttre händelserna denna dramatiska tid, då Palestinas öde avgörs. Den enda passage i boken där detta skeende gestaltas är när Mansours nationalistiske bror Amin stupar, oklart i vilken strid. Det sker i alla fall i Jaffa och i samband med hans begravning reser Milia dit. Mansour vill att de ska flytta till Jaffa, men hon finner staden avskyvärd och återvänder till Nasaret. Samtidigt förändras Mansour. Broderns död har tagit honom hårt och han blir plötsligt en sluten, inåtvänd människa. Poesin försvinner ur hans liv.
Milia känner att det är något märkligt, nästan messianskt med barnet i sin mage och att platsen där det föds och växer upp måste väljas noga. Dagen har hon redan valt, julafton. Könet har hon också valt, en son. Romanens sista kapitel, den "tredje natten", utspelas på den klinik där hon ska föda, med en rad tillbakablickar på tidigare händelser i hennes liv.
Ingvar Rydberg