Warda

Denna roman av Sonallah Ibrahim från 2000 har mycket gemensamt med sin upphovsman. Han har många minnen att ösa ur och har blivit åtskilliga av sina ungdomsideal trogen, åtminstone vad gäller synen på arabvärldens moderna historia.

Hösten 1992 reser den egyptiske journalisten Rushdi till Muscat i sultanatet Oman för att finna spåren av ett revolutionärt syskonpar, Yaarub och Shahla, barn till en stenrik köpman från Oman bosatt i Jemen, vilka han mötte på universitetet i Kairo i slutet på 1950-talet. Han förälskade sig i Shahla men förlorade henne och hennes bror ur sikte när han själv sattes i fängelse för sin politiska aktivitet. Men vad hände med Shahla? I Muscat kommer han på mystiska omvägar över de dagböcker som Shahla (eller med sitt revolutionära täcknamn Warda) skrev 1960-1975. På den vägen rullas en annan tidsepok upp. Det farofyllda maktspel i dagens Oman som han därmed dragits in i kommer han dock inte underfund med förrän på bokens sista sidor.
Oman har en bit in på 90-talet tack vare sin olja blivit ett mycket rikt land, men någon demokrati och jämlikhet råder inte. Alla lägre betalda jobb utförs av invandrad arbetskraft, främst indier. Få araber utifrån har sökt sig dit. De är besvärliga eftersom de klagar och propsar på sina rättigheter. Makten innehas av en liten krets kring sultanen, fortfarande uppbackad av engelsmännen och en aktiv, mycket uppfinningsrik säkerhetspolis. Men fyrtio-femtio år tidigare fanns det varken oljeinkomster eller den öppenhet mot omvärlden som nu trots allt brutit in.
Det var en medeltida regim. Mot den beslöt sig Shahla efter engagerande studieår i Beirut i början av 60-talet göra uppror tillsammans med några kamrater. Bäst ägnad för gerillakrigföring var den södra provinsen Dhofars bergstrakter närmast Sydjemen. Hon blir ledare för en gerillagrupp och tycks där inte hämmas av några könsfördomar. Liksom sin stora förebild Che Guevara skriver Warda (som betyder ros) dagbok om sitt nya strapatsrika liv, det som hon egentligen börjat göra redan i Beirut. Hon berättar om sina relationer med gruppens deltagare, unga herdar och bönder som funnit sin bundna, fattiga tillvaro olidlig. Hon irriteras av närgången men dock uthärdlig uppmärksamhet. Hon visar stor tolerans för mänskliga svagheter. När de som anslutit sig till gerillan lamslås av skräck och flyr vägrar hon att bestraffa dem som desertörer, vilket truppens doktrinära medlemmar kräver.
Hon beskriver monsunens regn och dis i detta område invid Indiska oceanen. Hon plågas av aggressiva insekter och måste se upp för ormar. Gruppen utför attacker mot posteringar och baser och måste ständigt vara på sin vakt mot engelska stridsflygplan. Samtidigt står hon via främst radio i kontakt med yttervärlden och noterar och kommenterar vad som händer under denna revolutionära tid, när allt tycktes möjligt.

Men liksom på andra håll i regionen blir 1970 en vändpunkt för Sydarabien. Den gamle reaktionäre sultanen i Muscat störtas av sin son, som omgående börjar liberalisera förhållandena. Det minskar revolutionens dragningskraft. Deserteringarna tilltar, myndigheternas krigföring effektiviseras och 1975 är upproret nedslaget. Under denna period blir Wardas dagbok mer kortfattad och mindre personlig. Att detta är en fiktion skriven av en manlig författare blir mer påtagligt här. Hur Warda egentligen tar denna för henne så ödesdigra utveckling blir inte riktigt klart.
Hon beslutar sig med några kamrater ta sig upp till Omans centrala delar via öknen al-Rub' al-khali. Men det blir en mycket besvärlig vandring. Flera deltagare, bland dem hennes egen bror Yaarub, avviker för att rädda sig. Wardas dagbok upphör, men hon måste med sin siste följeslagare ha tagit sig till någon by, eftersom hon strax därpå föder ett barn som hon varit havande med. Och denna dotter stöter egyptiern Rushdi i sin tur på sjutton år senare. Hon blir en levande länk till nuet.
Ingvar Rydberg