Juan Carlos Onetti

Onetti tillhör de mer sparsmakade författarna i Latinamerika. Han skrev helst i det lilla formatet - noveller och kortromaner - som inte har mycket gemensamt med Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet och andra litterära ymnighetshorn.

Däremot har han i likhet med den colombianske Nobelpristagaren skapat en plats dit han förlagt handlingen i flertalet böcker: Santa Mariá, en stad som bär tydliga drag av atmosfären i Río de la Plata-området.

Onetti flyttade från Montevideo, där han föddes och växte upp, till Buenos Aires på andra sidan Río de la Plata 1941. Vid det laget hade han fått två böcker utgivna, debutverket El pozo (1939) och Tierra de nadie (1941).

Onetti for till den argentinska huvudstaden för att studera journalistik. Han arbetade därefter på olika tidningar och som korrespondent för nyhetsbyrån Reuters.

1950 skedde genombrottet med La vida breve, där han för första gången förlade handlingen till Santa María.

1953 återvände Onetti till Montevideo, där han bl a arbetade på ett bibliotek och senare var chefredaktör för kulturtidskriften Marcha, som han skrivit i redan som ung. På 60-talet utkom kända romaner som El astillero (1961) och Juntacadáveres.

Vid mitten av 70-talet tvingades Onetti gå i exil trots att han inte var politiskt engagerad. Han bosatte sig i Spanien där han sedan levde fram till sin död. De sista tio åren av sitt liv var han sängliggande. Han sista bok utkom 1993: Cuando ya no importe.

Det vilar ett dystert drag över Onettis böcker. Han skildrar gärna rätt misslyckade individer och deras inre liv.