Mehmed Uzun

Mehmed Uzun, kurd från Turkiet, född 1953, kom till Sverige 1977. Han har gett ut åtta romaner på kurdiska. Fast förankrad i den muntliga berättartraditionen var Mehmed Uzun den kurdiska romankonstens store förnyare.

På svenska har han tidigare utgivit essäsamlingen Granatäppelblomning (1998) och romanen I skuggan av en förlorad kärlek (2001). Ljus som kärleken, mörk som döden (2003) gavs också ut i Frankrike, Nederländerna, Grekland, Norge och Danmark. Bokens innehåll ledde till att Mehmed Uzun ställdes inför rätta våren 2001. Han frikändes dock efter ett massivt internationellt opinionstryck. Sist i den svenska utgåvan finns Mehmed Uzuns försvarstal inför rätten återgivet. Mehmed Uzun talade kurdiska som barn, men i skolan tvingades det turkiska språket på honom. I tonåren började han mödosamt att återerövra sin barndoms språk, dess sagor och berättelser, ord för ord. Och som vuxen påbörjade han ett tålmodigt arbete med att återupprätta det kurdiska litterära språket, kartlägga och leta upp kurdiska berättare och sångare.

Efter år i turkiska militärfängelser för att han verkat för kurdisk kultur, flydde han 1977 till Sverige. Essäsamlingen Granatäppelblomning - essäer om berättande, längtan, sorg bjuder in till blommande och doftande granatäppelträd i dolda trädgårdar, till sjungande skomakare, vars sömnadskonst bärs som rykten över bergen.

Mehmed Uzun berättar vidare om exilens sorg, om den onda nationalismen och om kurdiska trubadurer. Mehmed Uzun avvek från skolans turkiska militära marscher, vägrade läsa turkisk litteratur. Så småningom blev han - utan att organisera sig politiskt - aktivist på den kurdiska fronten. Han var behjälplig med en kulturtidning som tryckte enstaka rader även på kurdiska. Att protestera mot assimileringen är riskfyllt, många kurder som återgått till rötterna har fängslats, torterats, blivit fråntagna hem och arbete. Några har blivit mördade. Några tryckta rader på kurdiska var tillräckligt för att den då 18-årige Mehmed Uzun skulle kastas i militärfängelse i Dyarbakir. Men fängelsetiden bland författare och intellektuella blev en veritabel kulturskola för honom.
- Dyarbakir är ett centrum för kurdiska intellektuella och bland aktivisterna i fängelset lärde jag mig den kurdiska mosaiken, vår kulturhistoria. Jag läste insmugglad kurdisk litteratur, de gamla poeterna, nationaleposet Mem och Zin. Den bortglömda identiteten återfann jag snabbt här.

Han började på allvar att skriva på kurdiska. Svårigheterna var många, inte bara på grund av att språket var kvävt, det har också ett eget alfabet. Lejonparten av den äldre kurdiska kulturen kunde inte tjäna som plattform eftersom den är skriven med arabiska bokstäver. Den ringa del som skrivits med latinska bokstäver slukade han.
- 1974 blev jag frisläppt och två år senare var jag redaktör för en kurdisk-turkisk tidskrift i Ankara. Jag publicerade mina försiktiga språkligt undermåliga texter, det var omöjligt att skriva på kurdiska kringgärdad av ständiga hot.

Tidskriften ledde honom återigen i fängelse. Efter frisläppningen åtta månader senare flydde han till Sverige. Han visste att kurderna var aktiva här, att det fanns en kurdisk kulturförening och att han förhoppningsvis skulle få förverkliga sin dröm att bli författare.
- Här finns friheten för mitt språk, inga förbud och hot, tvärtom kände jag stimulans och värme från den svenska omgivningen.

Förlagsinformation