Nazim Hikmet
* 17 januari 1902 i Selânik, Osmanska riket; nuvarande Thessaloniki, Grekland † 3 juni 1963 i Moskva, Sovjet (nuvarande Ryssland)Men så här är det: Vissa människor är fria men deras tankar instängda, andra människor bakom galler känner sig fria. Så lyder några rader ur Nazim Hikmets långa diktMoskvasymfonien som publicerades 1952 i Sofia, men skrevs under de tretton åren mellan 1938 och 1950 då han satt i fängelse i sitt hemland. ( Moskvasymfonin utkom i svensk tolkning via engelskan av Göran Tunström på Fibs Lyrikklubb 1974). Det är ett komplext och fragmentariskt verk, ett slags monologer av dels en fri jordägare, dels några interner i ett fängelse. Det gemensamma, övergripande temat är musiken, som de alla lyssnar till med sina olika förutsättningar - den ryska tonsättaren Dmitri Sjostakovitjs Moskvasymfonin. Den långa episka dikten, som är en del av ett större verk med en titeln " Ínsan manzalari" (ungefär Människolandskap) kretsar kring begreppen frihet och instängdhet, ständigt återkommande teman i Nazim Hikmets verk.
Nazim Hikmet Ran, som var hans fullständiga namn,var redan under sin levnad en internationellt välkänd och högt respekterad författare. Han var mycket produktiv i flera genrer. Men i sitt hemland har han haft mycket svårt att bli erkänd. Det skulle dröja ända till 1964, året efter hans, död innan något av hans verk publicerades i Turkiet.
Han kom från en solid högborgerlig miljö som ibland till och med beskrivs som aristokratisk och fick en stor del av sin högre utbildning vid en turkisk militärakademi. Han blev övertygad marxist redan som ung och förblev så under hela sitt liv, vilket redan det gjorde myndigheterna misstänksamma. Ett av skälen - möjligen det viktigaste - till att han hamnade i fängelse var att han talade klartext om massakrerna i Armenien mellan 1915 och 1922, händelser som fortfarande är brännheta i turkisk inrikespolitik.
Han fängslades flera gånger redan tidigt under 30-talet, åtalad för uppvigling. 1938 dömdes han till sammanlagt 35 års internering av en militärdomstolför att ha spritt kommunistisk propaganda inom armén. Han släpptes fri i samband med en allmän amnesti 1950 efter en internationell kampanj, ledd av dadaisten Tristan Tzara och med Jean Paul Sartre, Pablo Picasso och en långa rad av andra celebriteter som aktiva tillskyndare.
Två år senare flydde han i en liten motorbåt över Svarta havet till Rumänien och därefter till Moskva eftersom de turkiska myndigheterna bestämt att han, 51 år gammal och med allvarligt försvagad hälsa efter åren i fängelse, skulle göra en fysiskt krävande aktiv militärtjänst.
1959 förlorade han sitt turkiska medborgarskap för gott. Han bodde i Moskva resten av sitt liv, men gjorde många resor inom dåvarande östblocket och till Kuba, men också till Paris och London. Han besökte Stockholm 1958 och träffade då sin landsman, poeten och fotografen Lütfi Özkök.
I Moskva kände han sig hemma eftersom han hade studerat vid ett universitet där i början av 1920-talet. Han lärde då känna Vladimir Majakovskij och de andra ryska futuristerna, som han tog djupa intryck av. Han tog också kontakt med den nyskapande teatermannen Vsevolod Meyerhold som var chef på Konstnärliga teatern i Moskva och hade formulerat helt nyskapande teorier om en allomfattande teater. Dessa teorier utgick Nazim Hikmet ifrån när han i slutet av 1920-talet ägnade sig åt arbetarteater i en förort till Istanbul.
Av de många pjäser som Hikmet skrev finns bara en på svenska (Ferhad och Sirin. Tolkning av Sebüktay Kaan ). Samlingsutgåvor av hansverk har publicerats i DDR och Bulgarien. Men det var på turkiska han skrev, även om han behärskade flera andra språk. Han skrev också en hel del prosa. Strax före sin död gav han ut en självbiografisk roman med motivet hämtat från hans liv i Moskva.
Naturligtvis är hans författarskap till stora del färgat av hans politiska engagemang och den långa fängelsevistelsen. Man kan däremot inte säga att han skrev "slagordspoesi".
I den turkiska litteraturhistorien står Nazim Hikmet för ett tydligt brott mot de litterära konventioner med rötter i det osmanska rikets arabiska och persiska traditioner som då rådde i landet. I sin poesilämnade han de klassiska, delvis ytterst komplicerade versmåtten och skrev en frisk och nyskapande fri vers, ofta med en tydlig episk karaktär. Men det ska också sägas att han väl behärskade den traditionella lyrikens bundna former.
I likhet med spanjoren Federico Garcia Lorca inspirerades han av sitt landsfolkliga diktning. I hans mycket rika lyriska produktion finns förutom många dikter med politiska motiv också sensuella kärleksdikter och inte minst åtskilliga exempel på intensiv, koncentrerad centrallyrik: Söndag Det är söndag i dag I dag, för första gången Har de låtit mig komma ut i solen och jag har för första gången i mitt liv tittat på himlen orörlig häpen över att den är så fjärran från mig att den är så blå att den är så vid Jag satt mig ner på marken full av vördnad och jag pressade min rygg mot den vita muren I detta ögonblick ingen tanke på att kasta mig i vågorna I detta ögonblick ingenkamp ingen frihet och ingen kvinna Jord, sol och jag själv Jag är en lycklig man (Tolkning av Arne Häggqvist.
Dikten ingår i urvalsvolymen Nazim Hikmet. Dikter om nu och alltid. Gidlunds förlag 1970.)
Erik Jansson