Nicolás Guillén

* 10 juli 1902 i Camagüey, Kuba † 16 juli 1989 i Havanna, Kuba

Nicolás Cristóbal Guillén y Batista var omåttligt populär på Kuba och betraktades som landets nationalskald.

Guillén betydde oerhört mycket när det gällde att lyfta fram kubanernas afrikanska arv i ljuset. Han var mulatt, liksom sina föräldrar och farföräldrar, och fick själv uppleva den diskriminering som svarta och mulatter tidigare utsattes för på Kuba. Familjen bodde i Camagüey, där fadern var facklig ledare och liberal senator. Han sköts ned 1917, under ett av de många mindre uppror som förekom på Kuba på tiotalet.

Många förknippar Guillén med revolutionen, kanske för att han tog del i den med en osedvanlig glöd. Men när Castro tågade in i Havanna 1959 var Guillén redan den mest betydande av de kubanska poeterna och hade diktat sedan 15-årsåldern. Så tidigt som 1920 fick han sina första dikter publicerade.

Vid denna tid befann han sig i Havanna, där han bedrev studier i juridik. Senare övergav han både sina studier och Havanna för att återvända till Camagüey. Nu följde en tid då han inte skrev själv, men desto ivrigare studerade de litterära tidskrifter han kom över. Kontakterna med författarämnena i Grupo Minorista, som grundats 1924, ledde dock till att han så småningom fattade pennan igen. 1927 publicerade tidskriften Orto i Manzanillo några av hans dikter.

Efter några års sökande efter den "rätta formen" hade Guillén slutligen hittat en som tillfredsställde honom. Han valde att lyssna till arvet från Afrika, och 1930 publicerades hans genombrottsverk Motivos de son. Diktsamlingen skakade om kultureliten, som dittills inte hade sett något liknande. Det saknades inte litteraturkritiker som blev harmsna över att den afrokubanska kulturen plötsligt krävde en plats inom den etablerade kulturens ramar. De åtta dikterna i boken byggde på den muntliga berättartradition som levde kvar bland de afrikanska plantageslavarnas ättlingar. I Sóngoro cosongo, som utkom året därpå, anas en svart protest mot rasdiskrimineringen, samtidigt som den utgjorde ett angrepp mot Machadodiktaturen.

På 30-talet blev Guillén allt mer politiskt engagerad. Han gick med i kommunistpartiet 1935 och utsågs i samma veva till chefredaktör för tidskriften Mediodía. Samtidigt politiserades hans dikter; det finns en där han uppmanar soldaterna att återgå till den arnetarklass de egentligen tillhör och ställa sig i folkets tjänst.

1937 besökte Guillén ett Spanien som skakades av inbördeskriget. Efteråt publicerade han diktsamlingen España. Poemas en cuatro angustias y una esperanza. Hans resor fortsatte; i början av 40-talet gjorde han bl a en tre år lång resa genom hela Latinamerika och senare besökte han både Sovjetunionen och USA. Utomlands höll han föredrag om sin poesi, medan han på hemmaplan också var en flitig agitator på gator och i fabriker för den revolution han betraktade som den enda lösningen på Kubas problem. Han skrev också många artiklar, och på 50-talet en rad satirer där han drev skoningslöst med Batistadiktaturen. Vid samma tid tillkom några revolutionära elegier som han 1958 samlade i La paloma de vuelo popular.

I maj 1953 reste Guillén till Chile för ett par månaders besök, men kunde inte återvända hem sedan Castro och en rad av dennes meningsfränder genomfört ett misslyckat attentat mot Moncadagarnisonen i Santiago de Cuba. Upprorsförsöket startade en våg av förföljelser mot vänstern och Guillén, som ju tillhörde kommunistpartiet, fann det säkrast att inte åka hem. 1954 upplevde han den av USA iscensatta kuppen mot den folkvalde presidenten Arbenz regering i Guatemala och tog sig därefter till Paris där han blev kvar tills han utvisades 1958.

Efter en kort tid i Argentina kunde han slutligen återvända hem till ett Kuba där revolutionen segrat. Efter återkomsten kastade han sig in i en intensiv litterär verksamhet. Nästan varje dag fanns det nya dikter av Guillén i tidningarna. 1965 lät han samla flertalet av dikterna från denna period i diktsamlingen Tengo.

Senare gav den revolutionära glöden plats för en ny och lekfullare poesi, som var och en kan ta del av i den underhållande El Gran Zoo, 1967 (Den Stora Djurparken). El diario que a diario (1972) skildrar Kubas historia på ett roligt och oväntat sätt.

Guillén var verksam långt in på ålderns höst, bl a som ordförande för Kubas författar- och konstnärsförbund UNEAC. Han var också medlem av det kubanska kommunistpartiets centralkommitté.

Bibliografi – böcker

El Gran Zoo (1967)
Diktaren tar oss med till en unik zoologisk trädgård där vi möter floderna, djunglerna, gangstern från New York, den flygande mammuten, Fågel Fenix och djuret Polis!...
Ett representativt tvärsnitt genom Guilléns poesi. Satiriska dikter, melankoliska, glada och känsliga avlöser varandra. Eva Stenvång