Det förflutnas trädgård
Mellan de två slotten är det sammanfattande namnet på den berömda Kairotrilogin, Mahfouz mest betydande verk. Berättelsen, som har liknats vid Thomas Manns krönika om köpmannafamiljen Buddenbrooks, följer Ahmed Abd al-Gawwads familj från 1917 till 1944. Ett mästerstycke på 1 254 sidor som både är en historiskpolitisk krönika över en omvälvande tid i Egyptens historia och ett ingående porträtt av en familjs utveckling i en tid när moral och seder är satta under omprövning. Själv har Mahfouz förklarat i en intervju att det är tiden som är den verkliga huvudrollsinnehavaren i romansviten.
Trilogin igenom återkommer detta tema: allt förändras, allt tas ifrån oss. Vi ser först när vi är ute ur bilden. När vi överblickar, deltar vi inte längre. På en individuell nivå är tidens framfart djupt tragisk för människorna. Den betyder disintegration och utplåning. På en kollektiv nivå har människorna emellertid besegrat tiden. Arten består, samhället fortgår. Det som påbörjas av en generation förs vidare av nästa. Trilogin, som spänner över tre generationer, är också en berättelse om frigörelse, på inre och yttre plan: om Egyptens kamp för frigörelse från Storbritannien; om kvinnors frigörelse från män; om mäns frigörelse från sina fäder och om tankars frigörelse från stelnade system.
I trilogins sista del, Det förflutnas trädgård, spelar de politiska händelserna en mycket viktig roll. Delen omfattar tiden från trettiotalets början till andra världskrigets slut. Partistrider och maktkonflikter avlöser varandra i Egypten. Andra världskriget kastar sin skugga över landet. De politiska kartorna förändras. Också stadens geografi har förändrats, gamla hus har ersatts av nya, en fyravåningsbyggnad skymmer numera sikten från familjens takterrass. Elektriciteten har införts i Kairo. Kvinnorna får tillåtelse att studera vid universitetet. De unga är så säkra, så målmedvetna, så handlingskraftiga. Kahdigas två söner är båda politiska aktivister: den ene socialist, den andre följer det muslimska brödraskapet och blir fundamentalist. Det är i socialisten Ahmeds gestalt den döde morbrodern Fahmis kamp lever vidare. Ahmed Abd al-Gawwad ser numera världen genom burspråkets fönster. Han har allt svårare att gå. De darrande händerna lyfter inte längre några bägare, men de knäpps allt oftare i bön. Kamal, outsidern, låter ännu en gång kärleken fly ur sina händer när han oförmodat möter´Aidas lillasyster Boudour en gång var han hennes barndoms idol nu kan han få hennes kärlek, men han tvekar, vågar inte, och tillfället försvinner. Amina dör.
Barbro Norström Ridaeus