Naguib Mahfouz نجيب محفوظ‎‎

Naguib Mahfouz föddes i hjärtat av den gamla staden i Kairo, i al- Jamaliyyakvarteret, där också de flesta av romanerna från hans realistiska period tilldrar sig. Mahfouz är yngst av sju syskon, fem pojkar och två flickor. Från taket till familjens hus blev han en dag vittne till en sammandrabbning mellan egyptier och engelsmän. Det var 1919 års revolution som skakade landet. Han såg hur engelsmännen sköt in i de demonstrerande människomassorna och senare kunde han från elementarskolan se kroppar av döda demonstranter ligga på marken. Händelsen skakade tryggheten i min barndom. Han var sju år, men han skulle aldrig glömma det han sett och händelsen skulle flera gånger återkomma i hans författarskap. Som ung student vid universitetet i Kairo läste han filosofi. Studierna resulterade i en grundexamen 1934 och Mahfouz började läsa vidare mot en magisterexamen. Skönlitteraturen intresserade honom dock allt mer och han läste kopiösa mängder: Shakespeare, Tolstoj, Dostojevskij, Tjechov, Maupassant, Proust, Ibsen och Strindberg hörde till favoriterna liksom Conrad och, enligt Mahfouz kanske den störste av dem alla, Melville och hans Moby Dick. Efter två års tvekan övergav han filosofin helt till förmån för litteraturen. Han debuterade med novellsamlingen Hams al-junun (Galenskapens viskningar, 1939). Den första egyptiska romanen föddes inte med Mahfouz. Redan 1914 skrev Muhammad Husayn Haykal Zaynab, som publicerades i Frankrike och utgavs under pseudonym. Under 1920-talet gjordes flera försök att efterlikna den europeiska novellen och 1930 utlystes Egyptens första romantävling, vilken vanns av Ibrahim al-Mazini med den självbiografiska Ibrahim al-katib (1931). Men det var fortfarande tal om ganska ofullgångna experiment i romangenren. Egyptens historia under forntiden hade alltid intresserat Mahfouz och han planerade att skriva en hel serie med historiska romaner. Han hann publicera tre innan han -till fromma för världslitteraturen- ändrade sina planer och riktade blickarna mot den verklighet som omgav honom. Det är först med Mahfouz inträde på den litterära scenen som en sammanhängande egyptisk romantradition skapas. Mahfouz skildrar nästan alltid småfolket i Kairo och Alexandria i sina romaner och noveller. Den lägre medelklassen i storstäderna är hans folk. I romaner som Kahn al-Khalili (1945; dansk övers. Liv og sk?bne i Cairo, 1989), al-Quahira al-jadida (1946, Moderna Kairo) och Zuqaq al-Middaqq (1946, Middaqq-gränden, 1981) samt den självbiografiskt inspirerade Hikayat haratina (1975, Berättelser från vår gata, 1989) skildras livet vid några gator i Kairos äldre delar. Det är realistiska romaner som med värme och ironi skildrar invånarnas sorger och glädjeämnen, deras förhoppningar och besvikelser, men romanerna speglar också den politiska och sociala oro som föregår revolutionen. Särskilt Middaqq-gränden har blivit en mycket älskad roman, men det stora kraftprovet är al-Thulathiyya, Kairotrilogin, som det tog honom fem år att slutföra. Romansviten gav honom inhemsk berömmelse och statligt pris. Under 1960-talet skrev han en serie romaner där individen är satt i centrum och där språket blir mera sparsmakat och symbolismen mer uttalad. Han börjar också allt mer använda sig av inre monologer, inspirerad av James Joyce. De främsta romanerna från denna period är Tjuven och hundarna, Sorl över Nilen och Miramar. Under 1970-talet publicerade han bl.a. al-Maraya (1972; Mirrors, 1977), 55 korta personskisser där författare kommenterar såväl etik och moral som religion och utrikespolitik, samt den berömda romanen al-Karnak (1947; Karnak Cafe), där han tecknar en kuslig bild av den hemliga polisens aktiviteter på 1960-talet. Trots en diger produktion (Han har skrivit trettiofem romaner, fjorton samlingar med noveller och pjäser, tre samlingar med essäer och artiklar samt scenarion till tjugofem filmer.) har litteraturen inte varit någon heltidssysselsättning. Från 1934 till 1972 arbetade han heltid inom statsförvaltningen. I 15 år hade han dessutomen egen kolumn med rubriken Synpunkt i dagstidningen al-Ahram. Liksom Kamal i Kairotrilogin tvekade han länge om han skulle finna sig till rätta med de krav ett äktenskap ställer, men han gifte sig slutligen 1954 (vid 43 års ålder) och har två döttrar. Naguib Mahfouz tilldelades Nobelpriset i litteratur 1988.
Barbro Norström Ridaeus

Mahfouz har skrivitett fyrtiotal romaner, 350 noveller, 5 pjäser och ett antal reseberättelser och essäer. Sedan Mahfouz knivhöggs i halsen av en islamistisk fundamentalist 1994 har dock hans skrivförmåga varit begränsad. Däremot fortsatte han diktera. 2004 kom den sista arabiska novellsamlingen "Ahlam fatret al naqaha" och så sent som 2005 kom hans senaste roman översatt till engelska, "The seventh heaven: stories of the supernatural".