Yalo

Elias Khoury skrev denna nästan 400-sidiga roman 2002. Den handlar liksom i flera tidigare verk av honom om vad krig gör med människor, hur det deformerar och brutaliserar. Huvudpersonen Yalo, ett smeknamn för George Abel Abyad, har växt upp i den syrisk-ortodoxa sekten i inbördeskrigets Beirut och hamnar i en av de kristna milisgrupperna. Han tröttnar dock snart på att döda. Han stjäl pengar från militären och flyr till Paris. För att överleva tigger han utanför en metrostation med en lapp textad på arabiska. En libanesisk vapenhandlare fattar tycke för honom, tar honom med sig tillbaka till Libanon och inrättar honom som personlig vakt, utrustad med k-pist.

Yalo får här chansen till extrainkomster. Bredvid hans vaktstuga finns en enslig pinjeskog, dit män kommer i sina bilar för förbjuden kärlek. Med ficklampa i ena handen och en kalasjnikov i den andra knackar Yalo i rätt ögonblick på rutan med sin gevärskolv och samlar ihop sitt rov, guldkedjor, klockor och plånböcker. Det är en effektiv metod. Risken att bli polisanmäld är minimal.

I romanens inledning har allt detta redan hänt. Läsaren möter Yalo på polisstationen i Jounieh. Yalo minns inte hur han hamnat där och frågas ut av en brutal förhörsledare. Som vittne finns den unga Shirin. Hon påstår att Yalo har våldtagit henne. Själv minns han något annat, sin förälskelse som han inte hunnit hantera.

Elias Khoury ställer olika berättelser mot varandra, Yalos oklara minnesbilder, flickans skildring, förhörsledarnas förutfattade och brutala hållning. Vad är sant, vad är lögn, vem är skyldig? I fängelset torteras Yalo på det ohyggligaste sätt. Därefter kräver förhörsledaren att Yalo som en bekännelse ska skriva ner sitt liv. Det blir en version, sedan en ny och därefter ännu en. Han skriver sin levnadshistoria och skriver om den. Han ångrar sina handlingar, vill sona sina brott och bli en bättre och pånyttfödd människa. Genom skrivandet omvärderar han sitt liv. Han gick med i kriget därför att han ville ”försvara Libanon”, tills han upptäckte att han stred mot andra fattiga. Då flydde han. Men ingen kan undfly kriget. Och Yalos slutliga öde blir dystert.

I ett efterord diskuterar översättaren Tetz Rooke hur Elias Khoury på ett svåröversättbart vis laborerar med olika dialektala språk med inslag av både talad libanesiska och olika arameiska varianter. Det återspeglar på ett särskilt intressant sätt talarnas (mer eller mindre icke-arabiska) identitet.

Ingvar Rydberg