Ousmane Sembène

Författaren och filmregissören Sembène Ousmane (eller Ousmane Sembène som numera tycks vara det vedertagna sättet att skriva hans namn överallt utom i Norden) kom inte till skillnad mot många andra västafrikanska författarefrån en privilegierad överklass och han hade inte studerat vid franska universitet eller högskolor. Hans far var fiskare i Ziguinchor i Senegal, och när han vid femton års ålder började försörja sig själv var det till en början i faderns yrke. När andra världskriget utbröt inkallades han som sextonåring till den franska armén och deltog i kriget både i Italien och Tyskland. Efter kriget återvände han till Senegal och arbetade bland annat som rörmokare, murare och verkstads- arbetare. 1947 var han en av de strejkande järnvägsarbetarna på linjen Dakar Niger, en strejk som senare skulle återspeglas i hans författarskap. Hans franska universitet blev hamnen i Marseilles där han arbetade i tio år delar av tiden som ledare för stuveri- arbetarnas fackförening. Under tiden i Frankrike gick han med i det franska kommunistpartiet, men lämnade det vid Senegals självständighet 1960. Efter en olycka i hamnen tvingades han till några månaders arbetslöshet, vilket resulterade i debutromanen Le docker noir (1956; The black docker, 1987) som handlar om hans egna erfarenheter som hamn- arbetare. Året efter kom Oh pays, mon beau peuple! (O land, mitt vackra folk! 1975), som skildrar de svårigheter som möter krigshjälten Faye som återvänder till Senegal med vit hustru och progressiva idéer. Hans mästerverk Les bouts de bois de Dieu (1960, Gods bits of wood, 1962) är en bred bataljmålning över järnvägsstrejken på linjen Dakar Niger 1947. Ousmanes föresats att förbli så nära verkligheten och folket som möjligt, fick honom att intressera sig för film och utbilda sig till filmskapare vid Moskvas filmskola. Novellen La noire deur samlingen Voltaïque (1962; Tribal scars and other stories, 1973) resulterade år 1966 i en prisbelönt film med samma namn. Den händelse som ligger till grund för filmen stod att läsa om i dagstidningen Nice Matin sommaren 1958. En ung senegalesisk tjänsteflicka som semestrade på franska rivieran tillsammans med sin europeiska arbetsgivares familj drivs till självmord på grund av familjens okänsliga beteende och sin egen intensiva hemlängtan. Filmen Le Mandat bygger på hans egen kortroman med samma namn (ingår i Véhi Ciosane ou blanche genése suivi du Mandat, 1965; The money order with White genesis, 1971) och prisbelönades på filmfestivalen i Venedig 1968. Ousmane gjorde två versioner av denna sorglustiga historia, en på franska för en internationell publik och en påwolof för Senegal. Filmen handlar om en arbetslös afrikan som oväntat får en postanvisning från sin systerson i Frankrike. Men lyckan är ihålig, han får stora problem med att kvittera ut pengarna och att hålla nyheten borta från sina fordringsägare. L Harmattan (1964) tilldrar sig i en icke namngiven västafrikansk huvudstad och har som sitt tema den folkomröstning som i november 1958 skulle avgöra framtiden för de franska kolonierna i Afrika. Romanen Xala (1973; i engelsk övers. 1976; som film 1974) är en attack mot polygami, fåfänga och inkompetens. Under sjuttiotalet fick han allt svårare att värja sina filmer mot den senegalesiska censuren och Ceddo (1977) totalförbjöds i åtta år. Det brännbara ämnet är islams expansion och samarbete med slavhandlare under 1800-talet. Romanen Le dernier de l'empire (1981; The last of the empire) handlar om den fiktive presidenten Léon Mignane och hans statskupp i Senegal. Ousmanes filmer Camp de Thiaroye och Geelwar (1992) har länge aviserats i romanform, men endast Geelwar har utkommit (Présence africaine, 1996). Camp de Thiaroye bygger på en sann händelse från 1944 om ett myteri i ett militärt genomgångsläger för afrikanska soldater som stred på Frankrikes sida i kriget och nu inväntar demobilisering, lön och hemtransport. Geelwar, som öppnade den 13:e panafrikanska filmfestivalen i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou 1993, är också baserad på verkligheten. Geelwar, ledaren för en kristen grupp, blir vid sin död av misstag sänd till muslimerna som begraver honom på en muslimsk begravningsplats enligt islamisk ritual. De kristna upptäcker misstaget och försöker återbörda hans kropp. I filmen utvecklar Ousmane flera familjära teman som kvinnoemancipation, frigörelse kontra beroende och biståndets demoraliserande inverkan på biståndstagarna. I filmerna Samori (1994) och Faat-Kine (2000), ingen av dem ännu publicerad i bokform, visade Ousmane genom sin djupa medkänsla och sitt starka engagemeng i de kvinnliga huvudrollernas ojämlika levnadsöden att han alltjämt är en av kontinentens främsta kvinnoskildrare. Barbro Norström Ridaeus