Jila Mossaed Persiska: ژیلا مساعد

Jila Mossaed är född 1948 i Teheran. På persiska har hon givit ut två romaner och fem diktsamlingar. Hon kom till Sverige 1986 och är numera bosatt i Göteborg. Efter elva år i Sverige utkom hennes kritikerrosade debutdiktsamling skriven på svenska, Månen och den eviga kon (1997). I hennes andra diktsamling, Sju vilda oceaner (2000), är temat kärlek. Här talar en kvinna om sin lust och kärlekens dårskap, men även om den språkliga exilen och hur uttryckslusten hämtar kraft i det nya språket. Jila Mossaeds glödande kärleksdikter hör hemma i en lång persisk tradition som går tillbaka till 1300-talet. Hennes språk är rikt på symboler och metaforer som präglat den persiska litteraturen under mycket lång tid. Hon skriver om den älskades frånvaro, om den förlust och det avstånd historiens krafter orsakar.

1999 tilldelades Jila Mossaed ABF:s litteraturpris.
2015 tilldelades hon Aftonbladets litteraturpris.
2016 tilldelas hon Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris

Om sin debut skrev Jila Mossaed så här i Svensk Bokhandels höstboknummer 1997:

"Jag skriver eftersom det gör ont att vara bärare av så mycket smärtsamma ord och bilder. Jag har gamla, djupa och tusenåriga sår i min själ. Ord är mitt botmedel, min vagga och min grav. Jag skriver eftersom jag i mig bär kvinnans gömda röst, dolda instinkter och bleka ansikten. För andra gången i mitt lands historia gömde jag elden och flydde därifrån. Elden som länge har levt i mitt hjärta trots alla erövringar utifrån.

Jag har skrivit på persiska i över trettio år, på det språk som har sina mystiska rötter djupt i Mitra och Zarathustras kult. Det mesta av min kraft och inspiration kommer därifrån och alla mina sår har skapats av Islam. Att leva i exil är en ständig kamp mot allt som förnekar en i sitt historiska minne. Att skriva på exilens språk är detsamma som att skapa ett litet rum i det landets minne. Det är en stor triumf att bli en del av ett främmande lands litterära historia.

När jag var trettioåtta mötte jag de tusenåriga svenska orden utan att veta något om bakgrunden till varje ord. Jag började att smeka dem, röra dem, förstå dem och bjuda in dem till min gnostiska värld. En dag efter tio års längtan kunde jag sitta i mitten av mitt rum och släppa alla de svenska orden jag kunde fria. Tusentals fjärilar flög i luften omkring mig, rummet ändrade färg och jag kände att jag är färdig att fånga dem igen på mitt eget poetiska sätt som passar mina bilder och tankar. Så jag fångade dem och satte dem på ett vitt papper. Det var så min första dikt på svenska skapades.

Att skriva på ett annat språk kräver mod samtidigt som det är en smärtsam process. Att våga byta verktygen som du är van vid och älskar är svårt. Man är rädd att man på vägen dit ska förlora sitt eget språk.

Jag är en människa som är besatt av ordens mystiska dolda krafter och jag andas genom ord. Jag bar med mig hit en ryggsäck fylld av hemlighetsfulla ord som är hårt knutna till varandra sedan länge. Det är min största passion i livet att öppna ryggsäcken och börja skapa nya betydelser åt orden. Just nu är jag och de svenska orden nygifta. Vi är lyckliga och vi försöker upptäcka varandras hemligheter och ljusa upp våra mörka och otydliga sidor. Jag försöker välja de ord som passar mina tankar.

Jag känner mig som en forntida moder. Jag kommer att föda många barn som alla har samma namn och det är "dikten".

Månen och den eviga kon är mitt första försök på svenska. En bro byggd av dyrbara rubiner för en lång resa."

Förlagsinformation