Jorge Amado

Jorge Amado de Faria var en av de största brasilianska 1900-talsförfattarna, intimt förknippad med delstaten Bahia. Han föddes på en plantage i Itabuna i Bahias kakaodistrikt, inte så långt från hamnstaden Ilhéus.
Både den sociala dramatiken i kakaoområdena och folklivet i hamnstäderna skildras i många av hans böcker.

Amado började tidigt ägna sig åt journalistik och litteratur i Salvador de Bahía. Så småningom studerade han juridik i Rio och engagerade sig även politiskt. Detta ledde till att han vid olika tillfällen greps av polisen och åren 1936-37 satt han i fängelse.
Mellan 1941 och 1943 levde han i exil i Buenos Aires (Argentina). 1946 valdes han in i parlamentet som representant för Brasiliens kommunistiska parti, PCB. 1947, när partiet förklarades illegalt, gick Amado åter i exil och reste under denna tid runt i Europa och Asien. Han övergav senare politiken och ägnade sig från slutet av 50-talet uteslutande åt litteraturen.
Han var medlem i den Brasilianska Akademin för Skönlitteratur från1961 och fram till sin död 2001

Amado skrev ett 40-tal böcker av skiftande karaktär. Han debuterade redan som 19-åring med O Pais do Carnaval (1931), som två år senare följdes av Cacáu, där han skildrar de dramatiska skeendena i samband med kakaoodlingens uppsving. Han skulle återkomma till detta stora ämne senare, men innan dess gjorde han sig känd som Salvador de Bahias oöverträffade skildrare. Mest känd utomlands har han dock blivit för det storslagna epos som han på 40-talet skrev om kakaon. Dessa romaner präglas av en djup indignation inför huggsexan om regnskogen, de svåra sociala förhållandena, förtrycket och det växande inflytandet från utländska intressen. På senare år övergick han till att skriva mer folkligt burleska berättelser. Han tog också upp ämnen som feminismen och utrotningen av urinvånarna i Amazonasdjungeln i sina böcker. I Salvador de Bahia finns ett Amadomuseum.
Eva Stenvång