Mario Benedetti

Mario Benedetti kom från Paso en los Toros i Tacuarembó i det inre av Uruguay. När han var fyra år flyttade familjen till Montevideo, en stad som finns intensivt närvarande i hans författarskap.

Benedetti tillhörde den s k "Generación 45", en grupp författare som mycket tidigt började ifrågasätta myten om Uruguay som ett välfärdsland. Debuten skedde också detta år, 1945, med diktsamlingen La víspera indeleble som författaren dock inte har velat kännas vid senare. 1949 utkom novellsamlingen Esta mañana och 1950 diktsamlingen Sólo mientras tanto. 1953 gav han ut sin första roman, Quién de nosotros.

Benedetti började under studietiden arbeta på kontor för att bidra till familjens försörjning, men han var också verksam som journalist. Han var knuten till flera tidskrifter, bl a den kända kulturtidskriften Marcha som startades på 30-talet och stängdes av militärerna ett år efter kuppen 1973.

Det var dock med diktsamlingen Poemas de la oficina (1956) som Benedetti slog igenom på allvar. Han introducerade den dittills anonyme medelklassbyråkraten i poesin, vilket väckte stort uppseende.

1960 gav han ut sin andra roman, La tregua (Nådatiden),som genast blev en stor publikframgång. Också den handlar om en tjänsteman från medelklassen. Senare skulle Benedetti komma att skriva ytterligare böcker om sin favoritkategori, och de har alla blivit läsarframgångar.

1966 lämnade Benedetti Uruguay för en längre tid. Han arbetade bl a för den franska radion i Paris, för UNESCO i samma stad och reste också till Mexiko och Kuba. 1968 återvände han till Kuba, nu för att tillträda en befattning vid Casa de las Américas. 1969 besökte han Algeriet och 1971 lämnade han Kuba för att återvända till sitt hemland.

Tiden i hemlandet blev kort. Benedetti var intensivt verksam både litterärt och politiskt; han var aktiv som vänsterpolitiker och var i början av 70-talet med och grundade 26 mars-rörelsen som stod Tupamarosgerillan nära. Efter militärkuppen hörde Benedetti därför till de författare som tvingades fly. Samtidigt förbjöds alla hans böcker, och de exemplar som fanns på biblioteken rensades ut.

Benedetti vistades en tid i Argentina, men sedan den högerextremistiska dödspatrullen AAA hade hotat med att mörda honom reste han vidare till Peru. Där blev han fängslad och skulle deporteras till Argentina, men fick slutligen amnesti. Då reste han till Kuba, där han under flera år åter var knuten till Casa de las Américas. 1980 bosatte han sig i Palma de Mallorca och 1987 prisbelönades av Amnesty International. Exilen skildrade Benedetti i romanen Primavera con una esquina rota, som utgavs 1982

1978 samlade Benedetti sina dikter i samlingsvolymen Inventario. I den ingår flera dikter som blivit kända världen över genom att de sjungits av bl a den uruguyanske trubaduren Daniel Viglietti och katalanen Juan Manuel Serrat.

Bland Benedettis senare böcker kan nämnas, La borra del café (1992) och Perplejidades de fin del siglo Eva Stenvång